Gunnar Högnäs från Åbo är tillbaka med en ny diktsamling efter förra årets Haiculdesac som jag recenserade här:

https://nickopoet.com/2020/02/02/recension-haiculdesac-av-gunnar-hognas-ett-projekt-ryggverk/

Så vad har hänt sen sist i Högnäs diktuniversum? Mycket, men ändå inte mycket. Jag behöver inte läsa många sidor i en diktsamling signerad G.Högnäs innan jag känner igen hans finurliga diktstil.

Det känns som jag sätter på mig en stickig yllekofta och ska bege mig ut på ett par dagars skogsutflykt när jag läser Notapparat. En vandring till en plats där Träden bär frusna/moln på sina axlar och vidare till Omsorg där Regn, en spikmatta/vänd upp och ner./Masserar höstens knopp till ro.

På baksidan av bokpärmen läser jag:

”Mitt i naturen orkar bryggan inte längre stå kvar i orörlig ställning. Den smyger utåt viken, tills tårna inte får fäste i dyn. Sakta, men smäckert, vänder den sig på rygg, en sköldpadda med giraffben. Ligger kvar och låter månskenet kittla magen. En kvävd rapning sätter vattenytan i gungning. Natten är ännu djup. Stranden behöver inte sin brygga.”

Notapparat är en redig skapelse på knappt två hundra sidor, där både dikter och prosasviter trängs bland sidorna. Jag hade nog hellre sett två olika böcker av dessa, än den helhet som blev till här. Varför då då? Jo, för att det blir lite för mycket av allt det goda och blir lite för råddigt tillslut för min smak.

Gunnar Högnäs dikter handlar mycket om natur. Det är träd, vind och regn genom diktjagets resa genom den frodiga vegetation som smyckar diktsamlingens sidor. När det gäller prosasviterna, så finns det mer variation där.

Gunnar Högnäs har nästan en predikants självsäkra röst i sina texter, där han förtäljer diktens sanna natur eller när han skriver om Abel och Kain. Är jag på rätt humör är såna här texter uppfriskande. Är jag på fel humör är de mer irriterande.

Jag läser vidare och Gunnar Högnäs diktar en del om kärlek i det sista kapitlet Invärtes som påminner om en lightversion av Eva- Stina Byggmästars poesi, där överraskande bilder målas upp genom dikterna ibland. Gunnar Högnäs diktar i Det säkra:

”Du var kanske
en citronfjärils puppa,
en svävande lykta.
Och jag var kanske
drömmens irisbloss.”

Gunnar Högnäs är förövrigt en poet med sisu som ger ut sina böcker på eget förlag (bonusstjärna för det) och Notapparat hamnar betygsmässigt någonstans i mitten av de tidigare böcker jag läst av honom.