Ser man på…En ny diktsamling signerad Gunnar Högnäs har hittat fram till min brevlåda och i infobrevet skriver Gunnar bland annat följande om hans sätt att dikta i Haiculdesac:

”Efter debutsamlingen Ansiktet mot muren (1978) kommenterade en bekant, att mina nonsensramsor typ Blir det dimma / blir det regn, / inte simma / jag har vagn och Det är hask / med mask / att meta / i slask var bättre. Även om det är roligt att rimma ramsor, snirkla sonetter, lirka limerickar blev jag ganska konfys och förstås smått stött.

Men å andra sidan fick jag upp ögonen för poesins mångsidighet, oanade möjligheter och att dikt som dikt inte passar alla. Det finns lyrik för dig och det finns lyrik för mig. För att man tycker om fotboll eller judo eller isdans behöver man inte vara intresserad av sport över hela linjen.

Haiku-formatet intresserade mig redan då, men mera som lek – en språklig motsvarighet till sudoku. (Jag har till och med roat mig med att svara i svenska Yles kommentarsfält med haikun, men det sågs inte med blida ögon.) Marshall McLuhan – han som på 1960 talet myntade begreppet ”Global Village” – var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet. Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas.

Också haikun är ett medium som formar innehållet. Själv har jag närmast lagt an på att skriva enligt stavelseformeln fem – sju – fem och undvikit de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku. För en person som tenderar att bli alltför mångordig, spretig, luddig i kanterna har det varit en befrielse (”sekundär frihet”) att ha ett mått som styr innehållet, tvingar till fokusering. Med sjutton stavelser som morot och piska är det lättare att leva upp till klichen ”kill your darlings”, att dyrka upp nötskalet.”

Pillemarisk. Det är ett av de första orden som dyker upp i skallen efter att ha läst ut Haiculdesac. Finurlig vardagsrealism stöpt i minimalism är kanske en bra sammanfattning av Gunnars fjärde och splitternya diktsamling. Jag bläddrar tillbaka till början i boken och läser av en de första dikterna som heter ”Färgfäste”:

”Mörkret spänt sträva
dukar, mellan träd, för att
måla morgonen.”

och vidare på nästa sida möter jag dikten ”Oraklet i Selfie”:

”Ljuset är mörkrets
sätt att synliggöra sig.
Bli ett med världen.”

Och på det här sättet fortsätter diktandet genom bokens 120 sidor. Varje dikt är sitt eget lilla universum, där Gunnar drejar stillsam poesi med sin säregna stil. Jag läser om en åker som drar täcket över huvudet, Törnrosasömn och hackspetten bakom trädet. Naturen är ständigt återkommande i  Haiculdesac, där även ämnen som närhet och evighet behandlas och det känns som om Gunnar har lagt ner mycket tid och arbete på den här boken.

Till och från känns det som Gunnar skriver om saker som jag aldrig skulle komma på att skriva om själv… som t.ex dikten ”Nomen est omen”, som får avsluta den här recensionen.

”Gunnar var ett namn
för gamla gubbar. Mitt liv
blev en fullbordan.”