Tidig morgon och Nattmannen ligger på mitt skrivbord. Tidig morgon och funderingar på livet och dess förunderliga resa. Skägget växer sakta och månen lyser fortfarande på februarihimlen. Det är morgon, men ändå natt och Nattmannen är vaken.

Jag stirrar på den vackra bokpärmen framför mig. På baksidan står det:

”I min barndom hörde jag många historier om nattmän, eller rackare, som de också kallades. Det var de som utförde alla de sysslor ingen annan ville befatta sig med. Alla föraktade rackarna. Och var rädda för dem.

När jag började skriva om Nattmannen mötte han mig genast. Han är nu så verklig för mig att jag inte kan skilja hans skam från min egen.

I dikten utser jag Nattmannen till uselhetens mästare.

Jag utser honom till det motstånd jag alltid känt och känner, motståndet mot det som från tid till tid med samma medel skiljer människa från människa.”

Nattmannen är en apokalyptisk vals med Narkissos under ett störtande himlavalv – inuti diktjaget. Strandberg skriver närvarande och med intensiv skärpa. Hon skär fram de svarta dikterna från bokens vita sidor och de rinner som blod in i blicken. Jag läser på sidan 19 :

”Jag är inte bara
Nattmannens tjänare

Jag är också hans hund

En lustig rymmare med lyra

Osynlig går jag vid hans sida

Vi ropar på varandra
med skönhet

Med trädgårdar
fulla av de vackraste lögner”

Jag läser om Nattmannen som är mördaren och döden. Som är skuggan som vilar i människoljuset. Som är den ohyggliga mardrömmen som mjölkar livet ur människan.

Strandberg målar poesi med penseldrag som känns både arkaiska och här och nu. Hon diktar smärtsamt vackert och målar upp bilder från djupet av mörkret i sin nya diktsamling. Men även från ett stjärnbeklätt hopp i periferin. Jag läser vidare på sidan 30 och försvinner in i en värld som få moderna poeter behärskar.

”Om natten
förvandlas busskuren
till ett observatorium

Stjärnhopar reser tyst

Hyaderna är mina systrar

Plejaderna vaktar mig
när jag för djupet i mig
till betet längst bortom landsvägen”

Det är här inte bara riktigt bra poesi. Det är snudd på fanastiskt. Rytmen och det poetiska finliret är som gjutet från sida till sida genom Nattmannen som är ett poetiskt vittnesbörd om livet och dödet och kampen däremellan.

Det är fortfarande tidig morgon. Boken ligger fortfarande på skrivbordet framför mig. Ingenting är som förut efter att ha läst ytterligare en bok av Ingela Strandberg och jag inser hur lyckligt lottad jag är som människa, som har öppnat min blick för poesin.

Det kurrar i min mage. Gröten ska snart kokas och dagssysslorna väntar på mig. Snart skiner solen på februarihimlen som en ädelsten från en fjärran tid och Nattmannen rinner tillbaka in i sidorna i den stängda boken, där Strandberg diktar på sidan 8:

”Jag vet

Som död
plågas Nattmannen
allra mest av solen”