Goddagens alla lyrikintresserade! Det har blivit dags för en intervju med trubaduren och författaren Håkan Streng från Jakobstad. Håkan är född 1947 och har gett ut skivor på dialekt sedan 1970-talet och har även gett ut några böcker från 80-talet och framåt. Han brukar även kallas även för “Svenskfinlands mesta trubadur”.

 

Välkommen till Lördagssoffan Håkan, trevligt att ha dig här! Vad är poesi för dig?

– För mig viktigt andningshål och bidrag till min födkrok ända sedan 1967, då jag skrev min första egna visa, ”Lyckofågeln”, som också ingick i min första LP/kassett, ”Gå förbi med en sång”, 1977.

Det är ju ett tag sedan du har gett ut en diktsamling, närmare sagt 38 år sedan då du gav ut Jord, eld, vatten och vind. Därefter har ju trubadurandet varit en stor del av ditt liv. Hur stor del var poesin en inkörsport för dig till att fortsätta som trubadur och hur ser du på sambandet mellan dikt och lyrik till musiken?

– Egentligen gav jag ut min första diktsamling, ”Gränsfall” 1980. Alltså är det 40år sedan debuten. Gränsfall innehöll dikter/funderingar med kristen anknytning. ”Jord, eld, vatten och vind” var en mera profan dikt/reflexionssamling kring mina intryck från en Islandsresa. Som yrkestrubadur och underhållare har jag fungerat ända sedan mitten av 70-talet,med början under studiotiden i Åbo. Där blev jag också medlem av föreningen Åbo Visans Vänner, som blev en fin källa till inspiration för egen visdiktning. Efter studio tiden i Åbo flyttade jag till Vasa och grundade 1976 där en ”egen” visans vänner förening, Visans Vänner i Vasanejden rf., som är livskraftig än i dag, 44 år senare. Dörrarna för mitt eget ”trubadurande” öppnades alltmer över hela Finland, så jag måste, på grund av alla mina resor till annan ort, avsäga mig föreningen ordförandeskap något år senare.

Men min egen visdiktning har envist stannat kvar i mitt yrkesliv och också under mina pensionärsdagar. Bl.a. har jag i mitt yrkesliv i huvudsak försörjt mig och min famil med att som trubadur uppträda vid storföretags nordiska och internationell konferenser och festmiddagar, där jag alltid på basen av mig tillsända uppgifter skrivit dikter om deltagarna och affärsverksamheten. På olika språk till kända melodier från de närvarandes hemländer.

Då det gäller andras poesi har jag alltid varit intresserad av att tonsätta goda poeter, vars alster jag träffat på i olika sammanhang. För mig ljuder nämligen goda dikter nästan alltid som sång, och melodin är så gott som färdig när jag läst dikten och begrundat den. Dikten behöver inte alltid vara rimmad eller speciellt väl strukturerad, bara den äger en viss rytmik. Och det gör den oftast. 

De flesta poeter är ju faktiskt också musikaliska! Ett av exemplen på denhär biten av min verksamhet, är mina tonsättningar av Hufvudstadsbladets Dagbokspoeter, Bez Zilliacus och Marcella(Margareta Norrmén) som resulterade i bolagets egen utgivning av ett urval av dessa dikter i LP/kassetten, ”Dagboken”, 1978. Också på min Lp, Gå förbi med en sång hittar man många tonsättningar av mig till kända poeters dikter, såsom Z. Topelius, Verner von Heidenstam, Edith Södergran, Jonathan Reuter, Anders Östling, m.fl. 

Vad tror du att det beror på att det finns så få poeter som skriver kristen poesi i Svenskfinland nuförtiden? Har inte kristna samma behov av att dikta som folk med andra livsåskådningar?

– Nja… kanske vi kan skylla på den alltmer förekommande västerländska sekulariseringen. Man vill skriva om sådant som den ytliga kulturen lätt kan ta till sig. Det är ju det som säljer! Kristna diktböcker har enligt bokförlagen alltför liten målgrupp för att en utgivning skulle vara lönsam. Och att ge ut en diktbok på eget förlag blir en dyr historia, som bara de mest lästa poeterna har råd med. Dessutom är det också en fråga om förtroende från den kristna publikens sida. Kan en ”vanlig” artist/konstnär vara tillräckligt förtroendeingivande för att man skulle köpa en av hans/hennes kristna diktböcker?

Men jag har nuförtiden trots allt ett stort behov att skriva kristen poesi. Från mitten av 2000 talets första decennium har nästan varje ledig stund kretsat kring min diktning med kristet förtecken. Det börjar nu röra sig om sådana mängder dikter/texter att jag inte vet vad jag riktigt ska mig till med alla buntar som uppstått. Det är faktiskt tusentals alster som ligger och väntar på att få komma ut bland folk! En liten del av dem har jag ändå lyckats samla till boken, ”En livsresa”, som utkom 2015. I den ingår också 14 egna sånger med noter, som bak i boken finns med inspelade på en cd.

Jag har också sedan början av 90-talet varit intresserad av att översätta och tonsätta utländsk lyrik, bl.a. den österrikiska poeten Hellmut Slama, vars såväl profana som kristna alster nu finns i min översättning och tonsättning på flere cd:n, bl.a ”Wientrubaduren” / ”Ett höstöv lämnar världen” och ”Sagoland och Jämmerdal”. Dessa finns också att tillgå på originalspråket till mina insjungningar. Ett par diktböcker med mina översättningar av alstren är också utgivna på privat förlag.

Jag tänkte att vi skulle diskutera lite poesi i Bibeln, där det finns tre stycken renodlade poetiska böcker: Psaltaren, Klagovisorna och Höga visan. Job är ju även rätt rätt prosapoetisk i sitt format också. För att inte tala om Jesus som talade i metaforer och med ord som var större än det språk som de skriftlärda talade. Har du några exempel på dikter i Bibeln som påverkat dig som människa?

– Visst finns det poesi i Bibeln! Det mesta som jag tar till mig därifrån har faktiskt en rytmik, som enligt min mening är önskvärd för en text som har diktkvaliteter: den går att tonsätta. En av mina första tonsättningar av bibeltexter är Ps 23, som har följt mig på de flesta av mina kristna uppträdanden ända sedan 70- talet. Många, många andra tonsättningar av Psaltartexter har jag gjort, bl. a Ps 96, vers 1, 6, 1och 12 och Ps 108, vers 2-5, som alltid finns med på repertoaren, men också tonsättningar av Jesu ord i evangelietexter såsom Rom: 38:39, Joh 14: 1 -4, 6 och Joh 14: 27. Klagovisorna har för mycket klagan i sig för min smak – det kristna budskapet är ju ett glädjebudskap – men jag har ändå funnit en text som berör basglädjen i oss, Klagovisornas tredje sång, 3: 22- 27 och 31-32.

Höga visan kunde man ju tonsätta i sin helhet och har också tonsatts, säkert i många varianter, men jag har fastnat speciellt för poesin i Höga visan 8: 6-7, som kunde tillämpas såväl för kärleken till människan som till Gud. I Jobs bok tycker jag kap 7: vers 17-18 och kap 8, vers 8-10 är speciellt vacker och viktig lyrik. I Jesus Syraks vishet finner man också tungt vägande lyriktext, JSV, 15: 14-20 som borde få en tonsättning(den kommer snart…), för att inte tala om Jes 41:10 (”Var inte rädd jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig. Stöder och räddar dig med min hand.”

Så Gud är väl rätt mycket poet till slut och sist?

– Inget tvivel om den saken! Och han är dessutom en fenomenal musiker! Hela hans skapelse är ju en mäktig symfoni, vars himmelska toner genomsyrar allt – vinden i träden, vågornas brus, suset i säven, fåglarnas sång, myrornas tisslande och tasslande kring stacken, blomknopparnas knäppande visa när de spricker ut… hela universums och människans uppbyggnad! 

”Förr i tiden ansåg kvantfysiken att elektronen var den allra minsta delen i en atom. Därefter upptäcktes kvarkarna och nu menar vissa forskare att kvarkarna är upp byggda av en ännu mindre del – strängar – och teorin kallas följaktligen för strängteorin. Kvarkarna är uppbyggda av strängar som vibrerar som ljudvågor. Den minsta beståndsdelen i skapelsen verkar inte vara något annat än ljud!” (se vidare Gustaf Henriksson, i boken, ”Det profetiska ordet, Gospel Media, 2009) – Ord/musik från Gud! Sjung och le!

Hur mycket poesi läser du annars nuförtiden? Förutom den i bibeln? Har du några favoritpoeter?

– Nuförtiden hinner jag faktiskt inte läsa så mycket poesi förutom den i Bibeln. Tiden blir ju bara kortare och kortare med åren… Och jag skriver så mycket poesi själv som upptar mycket tid. Senast har läst och tonsatt lokal poesi av Wava Stürmer på min hemort. Och före det bekantat mig med Åke Grandells dikter, som gett mig mycket på grund av sin ordglädje, fyndighet, versdisciplin och sångbarhet. Ett 70 tal av hans profana och kristna dikter har jag tonsatt, av vilka ett 30 tal finns dokumenterade på Cd:na, ”Vägen väntar vandraren” och ”Jag har sökt mig en jul”.

Andra poeters poesi som jag botaniserat i och som inspirerat mig mycket genom åren är Z. Topelius, JL Runebergs, Jacob Tegengrens, Lars Huldéns, Viktor Sunds, Eva Magnussons, Hjalmar Gullbergs dikter m.fl. Många av de alstren finns också dokumenterade på olika skivor i mina tonsättningar.

Du har ju varit ute och spelat och sjungit mycket på dialekt. Känner du till artister som Vasas Flora och Fauna, Månskensbonden, Rikard Eklund som fått mycket uppmärksamhet för att de även sjunger på österbottnisk dialekt? Vad tänker du om det här fenomenet att musikartister lägger engelskan åt sidan och börjar gräva sig tillbaka till sina språkiga rötter? Varför tror du att det är så populärt just nu i dagens musikutbud?

– Skam till sägandes känner jag inte till artisterna du nämnde. Jag bodde nämligen närmare 20 år i Västra Nyland ända fram till 2013, så att följa med österbottniska artisternas framfart kom litet på slarv då. Men humorgruppen KAJ har jag ju inte kunnat undgå att notera i medierna. Och Lasse Eriksson med sina humoristiska dialektsånger på Närpesdialekt har ju hängt länge med i svängarna. Men när jag satte i gång med min ”Heimlaga” – diktverksamhet och skivproduktion 1978/ 1980 var det ännu ingen annan artist som vågat sig på att sjunga in skivor på dialekt i Svenskfinland.

Det blev mot förmodan en verklig succé som inte ville ge med sig på många år. Jag fick åka väldigt mycket och länge omkring i min Heimlaga – bondutstyrsel och uppträda med egna och andras dialektvisor i de mest olika sammanhang Jag tröttnade på rollen kring mitten av 80 – talet och satsade mera på egna, ”vanliga visor”, såsom på Lp:n/kassetten, ”Indiansommar” m.fl.

Men eftersom efterfrågan på de gamla Heimlaga visorna aldrig tog slut – det är idag tredje generationens finländare både inom- och utomlands som fortfarande frågar efter dem – så såg jag mig tvungen att göra ett par såväl nygamla som nyproduktioner på 2000- talet, ”Tibaaks ti röötre”, 2004 och ”Röötre ä städo”.2017. ”Tibaaks ti röötre” såldes ganska fort slut i lagret. Och skivbolaget, OKEY som producerad den, avslutades vid ägarens död något år senare, så den skivan finns inte längre i någon ny upplaga…

Engelska sånger ger ju inte den där känslan av att de hör hemma hos oss. Och ju mer vi konfronteras med utländska influenser, desto mer börjar vårt undermedvetna pocka på uppmärksamhet rörande vårt eget ursprung och våra egna rötter. Någon annan mänsklig trygghet står väl knappast att finna i dagens kylslagna och oroliga värld. Dessutom har ju dialekterna en sällsynt förmåga att väcka hälsosam munterhet också utanför det egna språkområdet. Det lär väl vara en bidragande orsak till att t.ex. humorgruppen KAJ drar fulla hus överallt var de rör sig. – Tibaaks ti röötre!

Hur mycket trubadurande sysslar du med nuförtiden? På 70 och 80-talet var du ju väldigt aktiv och på senare tid har jag bara sett att du gjort en jubilemskonsert i Jakobstad för ca två år sedan. Sitter du mest hemma och sjunger och spelar nuförtiden?

– Jag har i detta nu stått aktivt på scen i 60 år. Under ungdomen var för det mesta som danssolist i olika dansband och fr. om början av 70-talet som yrkestrubadur och underhållare. Som underhållare är jag mest känd som medlem i sång- och instrumentalgruppen Trio Saludo, (firar 50 år 2023)såväl som i showduon ”Ami&Håkan& Co”, som åkte land och rike runt med sina floor- shower på hotell, restauranger, kryssningsfartyg och konsertestrader, 1977 – 1982. Sedan mitten på 80 –talet har det till största delen varit mina egna trubadurframträdanden som blivit inkomstkällan. 

År 1987 firade jag trefaldigt jubileum med tre olika shower i Vasa – Floorshow på hotell, Allsångsprogram för FST och TV bandning i kyrkan av mässorna, Misa Creolla och Salvadoransk mässa tillsammans med Trio Saludo, kör och musiker. År 2007 fick jag statlig konstnärspension vid 60 års ålder. Men det tog inte lång tid efter min 60 årsjubileumskonsert i Ekenäs och Jakobstad, innan jag var ute på scenerna igen. Och där står jag fortfarande. 2017 höll jag min 70 års jubileumskonsert i min nuvarande hemstad, Jakobstad. 

Få se hur det blir med 80 års konserten … säkert i litet mindre skala än den senaste… i fall den blir av. På 70 årskonserten var vi som mest 70 personer på scen, inkl. gästande artister, körer och musiker… Idag uppträder jag mest i kristna sammanhang, på pensionärstillställningar, servicehem, privata jubileer och som medlem i 2 manskörer, Jakobstads Sångarbröder och den kristna manskören Church Hill Boys, ledd av min son, kantor, Kristoffer Streng.

Avslutningsvis, har du några planer på att skriva en ny diktsamling i framtiden?

– Planer på en ny diktsamling eller en bok med självbiografiska berättelser, funderingar och reflexioner varvade med dikter och sånger är nog på agendan. Men just nu är jag fast med manuset och sångerna till ett gästbuds projekt inför 400års jubilerandet i Nykarleby i sommar, ett shantysångprojekt inför 400års jubilerandet i (Gamla-) Karleby och skivbandningar av Hellmut Slamas dikter.

En kyrkokonsert med Trio Saludo + kör och orkester är också under planering. Dessutom sjunger och spelar jag då och då egna och andras kristna sånger i Jakobstadsnejdens lågstadieskolor. Detta i samband med att jag delar ut Nya Testamenten åt eleverna, som också får vara med som rytm och perkussionsgrupp i sångerna. Så bokarbetet får nog dröja ett tag…

Foto: Ulla Grönvall-Streng