Jag satt och funderade häromdagen på varför jag läst så få ”dåliga” diktsamlingar genom åren och om jag bara haft ”tur” genom att komma över bra lyrik… Efter en stunds intensivt funderande angående frågan, så kom jag fram till att det nog knappt finns några dåliga diktsamlingar.

Hur kan det vara så då?

Jag tror att poesin är en väldigt speciell genre inom litteraturens fantastiska värld som förmodligen kräver lite speciella människor som sysslar med den. Det är även en väldigt otacksam genre som väldigt få läsare bryr sig om (med få undantag för några få klassiker genom historiens gång) och jag tror att en del poeter (rätta mig om jag har fel) diktar i terapeutiskt syfte (antingen medvetet eller omedvetet). Jag har svårt att tro att det finns poeter som bara diktar för att ha ”kul” eller för att tjäna pengar eller nåt sånt på poesin.

Att förändra världen till en bättre plats eller att dikta om hur vi människor kan hantera alla kriser i livet här på jorden är ju också andra aspekter till orsaken till själva diktandet. Mest tror jag ändå att poeter diktar för att de måste det. Att poesin är en del av dem, som måste få komma ut ur dem.

Dikten är såväl som konsten ett utmärkt uttrycksmedel för känslor eftersom den kan vara så intensiv. Om man tänker sig att vårt vardagliga och opolerade språk är solljuset som tar sig genom en molnig sommarhimmel, så kan en välarbetade dikt vara som en solstråle från en molnfri himmel som träffar ett förstoringsglas och sätter eld på hela gräsmattan utanför köksfönstret.

Poesin talar ofta liksom konsten till vårt undermedvetna och till våra känslor. Vi kan uppleva nya höjder inom språket genom att kasta oss ut i lyrikens hav. Desto djupare vi dyker i själva diktande och läsandet, desto mer glittrar poesins skatter på havsbottnen. Tillslut inser vi att vi inte ens behöver andas fast vi är under ytan och i det ögonblicket, när vi blir ett med poesin kan lyriska underverk ske.

Detta är några av orsakerna varför jag tror att det finns så få ”dåliga” diktsamlingar. För att de flesta böcker som ges ut på förlag (både större och små) kräver en stor precision i själva dikthantverket. Sen ska det helst finnas passion och nåt eget i manuskriptet för att förlagen ska nappa och vid det här laget har nog en och en annan poet gett upp hoppet om sin poetiska karriär efter x antal refuseringar.

Annars kan man ju göra som mig och några andra poeter därute i världen – Att ge ut böckerna själv, på eget förlag. Vilket kräver en hel del hängivenhet och passion för att ro projektet i land. Och tid och tålamod. Hade jag inte haft den kärlek till poesin som jag har och den ständigt återkommande längtan att dikta, så hade förmodligen noll manuskript tagit sig fram till färdiga böcker från mig.

Det är väldigt sällan jag träffat på någon ”dålig” diktsamling av all poesi jag läst. Ofta har kvalitén varit lägre på självutgivna diktsamlingar som brustit lite i själva hantverket av boken som helhet (som vi poeter aldrig kommer undan, att det behöver finnas ett genomarbetat hantverk bakom en bra diktsamling…hur mycket inspiration vi än har). Men eftersom passionen för poesin har funnits i stort sett i varenda diktsamling som jag läst när det gäller egenutgivna diktsamlingar, så har dessa klarat sig från sågningar.

Det händer även ibland att en del etablerade poeter på ”större” förlag ger ut lite trista diktsamlingar där passionen för diktandet tycks ha farit på semester till Tjotaheiti. Såna böcker tröttnar jag fortare på än egenutgivares diktverk som brister i själva hantverket, men där ivern för att dikta finns.

Så finns det några dåliga diktsamlingar därute i bokhyllorna? Mja, några få kanske. När passionen för den poetiska urkraften är bortblåst och allt bara går på rutin för lyriken, så kanske det är dags att börja tänka på att syssla med nåt annat. Men några såna böcker har jag bara snuddat vid än så länge, tack och lov.

/Nicko

(Bild från Pixabay)