Det har blivit dags för en torsdagsintervju här på nickopoet.com och denna gång med Iréne Svensson Räisänen från Södertälje som är poet, författare, men som helst kallar sig för kulturarbetare.
Iréne har gett ut tre skrivhandböcker, fem diktsamlingar och deltar i ett 30-talet antologier. Utöver det driver hon Sveriges första stora skrivarsajt SkrivarSidan.nu, podcasten Poetpodden, håller i skrivarkurser och SkrivarSidans förlag.
Iréne har även en YouTube-kanal ”Min plats bland orden” där hon delar med sig av skrivtips och sina inlästa dikter. Hennes författarblogg har adressen poeten.se.
Hej på dig Iréne. Hur står det till med diktandet, så här på hösten? Är det en årstid som inspirerar dig?
– Hösten är den årstid jag är mest produktiv, skriver flest dikter. Startar dessutom ofta nya projekt i början på hösten som till exempel Poetpodden.
Du har ju gett ut några diktsamlingar under årens lopp och förra året vann du Virens förlags poesitävling med ”I skuggan av sanningen” där förlaget skrev: ”Vi ser en välskriven poesisamling med värme, variation och intersektionella perspektiv”. Kan du berätta lite bokens innehåll och framkomst?
– I ”I skuggan av sanningen” tar jag upp tre aktuella kriser, Flykten över Medelhavet, Klimatet och coronapandemin. Jag hade ett annat manus där första delen om flykten ingick samt de dikter som finns i min föregående samling ”Jag ber inte om ursäkt”, där flyktdikterna är starka och passar egentligen bäst att stå för sig själva. Det var också meningen att jag skulle fortsätta att skriva på det temat.
Just när jag var på väg att börja, fick jag se Virens förlags upprop om deras poesitävling. Samtidigt hade pandemin tagit ordentlig fart och klimatförändringarna blivit allt mer påtagliga. Under åren hade jag skrivit en hel del dikter om klimat och på senare tid om corona. Det fick mig att sätta ihop manuset som vann tävlingen.
Vad öppnade dina ögon för lyriken från början och vad ser du i poesin som du inte kan se i nån annan genre inom litteraturen?
– Jag skev min första dikt, som handlade om en katt, när jag vara åtta år. Den publicerads i Lyckoslanten. Skolan gjorde sitt bästa för att förstöra intresset för poesi när läraren skulle tolka och förklara dikterna för oss. En poet, Karin Boye, gjorde trots det stort intryck på mig. Jag skolkade från skolan för att köpa och lästa hennes dikter, och skriva egna.
Poesin är, enligt mitt sätt att se, den litteratur som ställer frågor utan att nödvändigtvis svara på dem. I prosa bör du få svaren innan du läst färdigt. En dikt, en vers eller strof kan ta dina tankar på nya vägar. I bästa fall får du insikter eller lär dig något nytt om dig själv eller världen.
Du får ursäkta att jag blir pretentiös och förmodligen tillskriver poesin mer än den är för de flesta. Jag lever och andas poesi mer eller mindre varje vaken minut och är väl en nörd.
Förutom att dikta så driver du Skrivarsidan.nu, där du har skrivarkurser för olika genrer inom litteraturen inklusive poesi. Vad har du haft för respons på dessa kurser och hur kom det sig att du startade upp den här sidan som funnits i över tjugo år?
– Jag startade Skrivarsidan 1999 för jag ville ha en samlingsplats för mina dikter och noveller som publicerats i olika tidskrifter, tidningar och antologier. Dessutom vill jag testa om det gick att driva en skrivkurs på nätet via e-post.
När jag lade upp mina texter började jag få mejl från helt okända personer och deras dikter och noveller började välla in. En del av dem tyckte jag var bra och publicerade dem därefter. Det blev starten på en community som jag drev fram till 2014.
Idag har jag fyra kurser och de är så populära att platserna snabbt blir fyllda. Jag har aldrig behöver göra reklam eller marknadsföra kurserna. Nöjda kursdeltagare är bästa sättet att sprida vidare att de finns. Mina egna texter har jag flyttat in i min författarblogg ”Min plats bland orden”.
En fråga som jag ofta ställer till poeter i Sverige i mina intervjuer är vad de har för relation till finlandssvensk poesi och vilka poeter de uppskattar härifrån. Vad har du för svar på dessa funderingar?
– Det förhållandet är relativt gott. Det är svårt att gå förbi Edith Södergran. Hon är det första finlandssvenska poet jag läst, upptäckte henne i tonåren strax efter Karin Boye.
Elmer Diktonius fick jag hjälp av Södertäljes Magnus Mackan Nilsson att hitta till. Ännu större intryck har Gunnar Björling gjort med sin korthuggna poesi. Hans motsatts Eva- Stina Byggmäster njuter jag stort av att läsa.
Bo Carpelan och Tua Forström har jag fått utbyte av. Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” läste jag när den kom ut och den satte sina spår. Tyvärr hänger jag inte med när den gäller den nyutgivna finlandssvenska poesin.
Avslutningsvis, Dom tre bästa diktsamlingar du någonsin har läst?
– Det är svårt att välja bara tre men jag ska försöka. Först och främst ”För trädens skull” av Karin Boye. Den ingår i Svalans samlingsverk av Boye som kom ut 1967 som är den första bok med dikter som jag ägt och som fortfarande står i bokhyllan.
Efter henne väljer jag ”Inte med den eld jag har nu” av Bodil Malmsten och så står det mellan ”Ty” av
Verner Aspenstam och ”Vagga lilla vagabond” av Eva-Stina Byggmäster. Kan inte välja men om jag måste blir det…