Det har blivit dags att ta tidsmaskinen och resa sisådär tre decennier tillbaka i tiden för att se hur den ”unga” finlandssvenska poesin mådde på den tiden. Michel Ekman har skrivit ett läskande förord om den då så lovade finlandssvenska poesiscenen och det är med spänning jag kastar mig mellan bokens sidor, där poeter som Martin Enckell (en av mina finlandssvenska favoritpoeter som jag inte lyckats intervjua än så länge), Diana Bredenberg, Torsten Pettersson, Henrika Ringbom m.fl.trängs mellan sidorna.  

Först ut är Martin Enckell och hans poetiska eld flammar direkt med orden:

”Men även som död/kommer jag ligga/med svetslågor/under ögonlocken”

Enckell debuterade 1974 i antologin ”Kristalltårar” och har sedan dess gett ut runt tio diktsamlingar där den senaste ”För den avgrund som är vår moder” kom ut 2015. Enckells bidrag till 11 Finlandssvenska poeter är intensiv och närgången poesi som kryper under skinnet på läsaren. Enckell diktar inledningsvis i ”Sångerna måste detonera…….”

”eftermiddag/instängd med

en vacker & neurotisk

katt/Bert borta & Suzy i skolan

med Galgmannen/Pelle Miljoona

pressar fram sin desperation

via gul vinyl & högtalarskåpen

skakar/nere på Arkadiagatan

slamrar spårvagnarna & bullret

från bilar & bussar pressas

precis som sot och skit in

genom fönstrets otätade 

springor/”

Och några rader senare läser jag vidare:

”förruttnelsen börjar 

redan i livmodern/jag kräks/men hennes leende

värmde/vänligheten trots allt/jag har

otuggad köttpirog i näsan”

Det här är skitig och extremt snyggt skriven poesi som bländar min blick och det är med skärpa och närvaro som Enckell skjuter upp sin lyriska fyrverkerier. Innan jag går vidare med poet nr.2 i boken vill jag även citera en av de mer djupa dikterna i Enckells dikter som skrevs i Stockholm juli 1991. 

”stavade Saturnus

och blev obotlig, dömd

att skrimra i dina händer,

blev skrift och saknad, dömd

att skimra i dig”

Jag har nu kommit till sidan 45 i 11 Finlandsvenska poeter och det är dags för Merja-Riitta Stenroos att visa vad hon går för. Detta är en poet som jag aldrig läst en enda dikt av tidigare. Enligt Ekman som skrivit förordet till boken så får jag reda på att Stenroos debuterade som poet 1981 med diktsamlingen “Guldgrävarens tårar”. 

Stenroos bidrag till boken känns stillsamma och filosofiska och långt från Enckells intensivitet. Jag läser dikten på sidan 47 där Stenroos diktar:

“Vildvinsmöten, i skyltfönstret återspeglas

smutsigt hår och så vidare.

Blottande själar darrar under regnkapporna

som septembervaggvisor för folket.

Det är vattenkranar och flyttfåglar som sjunger

och dimmar sprider sig över stenarna.

Han lärde mej besvikelsens söta lukt:

stadens fingermärken, skärvor, barnets

födelse och död och det som finns emellan.”

Och i den här stilen fortsätter Stenroos dikter i boken där även vita alligatorer, hertiginnor och en tusenårssömn får plats mellan raderna…

Nr 3 i 11 Finlandssvenska poeter är Gungerd Wikholm som jag aldrig hört talas om tidigare. Wikholm debuterade som poet 1982 med diktsamlingen Torplandet och är från Karis i Södra Finland. Wikholms dikter känns vardagsrealistiska där “De slitna bruna tofflorna” håller sig “i dammet under sängen”. 

Jag läser om potatis som växer i mörkret och regnstrimmor och sot över fönstren. Det känns som en gammal och snart bortglömd tid som uppenbarar sig bland sidorna. Dikten på sidan 64 sammanfattar Wikholms poetiska universum i boken. Jag läser:

“Dagen som tickar framåt går inte att hejda

Här är huset där någon hostar, spottar, spolar vatten

Räknar sina pengar, klämmer finnar, grubblar över sitt liv

En söker en vardag att sjunka in i, en annan Vita Nuova 

Här är fönstret där ljuset faller in    Här är spegeln

som visare en bild, ett ögonblick”

Så kan det låta. Jag kan inte låta bli att tänka på Muminvärlden då jag läser Wikholms dikter. Det känns lite sådär mysmelankolisk ibland i hennes texter precis som det kan göra i Mumintrollets dimension.

Jag bläddar vidare och från Gungerd Wikholm till nr.4 i ordningen och vem hittar jag inte där om Agneta Enckell som nyligen gav ut (med eget namn, utan namn, ditt namn) (och som är släkt med Martin Enckell). 

Hur skiljer sig då den yngre versionen av A.Enckell mot den äldre versionen, som jag läst mest av? Mitt första intryck är att de här gamla dikterna är mer intensiva och inte lika svävande och symboliska som Enckells dikter är på 2020-talet. 

Jag läser den inledande dikten på sidan 73 där A.Enckell diktar:

“den blinda kvinnans intensiva ögon    ögon-

blicket avstannat, gesterna:

effektiva drömmare dröjer i tabustad som spegel-

salar å reflekterade-männens undanfallande famnar som

vidare i slutna kaféers nedtystade barnskriks blixtåtbörder

slungas, så återslukas sprucket åtrå å passera, speglarna,

på nytt utelämnas”

Jag läser vidare bland de sexton sidor som fångat upp A.Enckells dikter och rör mig i nån poetisk mardrömsvärld av desperation och ångest. Det här är rätt brutala dikter som nästan gör ont fysiskt att läsa. Jag färdas med “en mördare som springer i kulvertarna till ett hypermodernt höghuskomplex” och vidare till “blått vårskymningsljus”. 

Det är märklig dikter som klöser och biter läsaren. Bra så och vidare till nr.5 av de 11 utvalda poeterna i boken…Och vem kan det då vara om inte Diana Bredenberg som föddes 1963 i Ekenäs och som lämnade denna värld redan 2005. 

Bredenberg är en ny bekantskap för mig och vad kan jag då säga om hennes dikter nitton relativt korta dikter som pryder 11 Finlandssvenska poeter? Innan jag svarar på det måste jag säga att jag funderar mer på hennes bortgång just nu. Hon blev ju bara 42 år och varför är det så att så många poeter och författare genom historiens gång dör bort från oss så unga? Gör litteraturen oss galna? Tappar vi fästet och blir uppslukade av någonting större än oss själva, så våra liv krymper ihop och tillslut försvinner under oss? 

Kanske är det så, jag vet inte. Sorgligt är det iaf. 

Nu till Bredenbergs poesi som jag tagit del av för första gången av mitt liv och visst kunde hon dikta. Jag citerar dikt nr 3 och 4 direkt efter varandra här:

“Lekande på vatten, där havsbrisen

tar sig in i seglen. River och repar

de tusen små trådarna.

Hur kan jag tala om kärlek

när minnet av lasten, skjuts 

emellan människa och människa.”

—————————————–

“Skräp, ölburkar,

tomma påsar. Se själv!

i dessa kvarterskvadrater

hur livet lutar sig bakåt

i onaturlig ställning”.

Det här är fin, men sorglig poesi som gapar renodlad melankoli. Människan har gått bort från sin vackra spegelbild och skitar ner den vackra jord som en gång var vårt paradis. Jag själv som varit deprimerad en stor del av mitt liv känner igen mkt i Bredenbergs poesi som blänker till av genuin ångest.  Hon han ge ut runt tio diktsamlingar där den sista blev Oktobervisiten (2005).

Jag har nu kommit fram till nr.6 – Torsten Pettersson från Åbo och som är både poet och professor. Inte heller Petterson sparar på krutet då det gäller ångest och hans första dikt i antologin skulle likväl kunna ha varit signerad Bredenberg.

“en man ligger död

de tillskyndande ser in

i hans svarta ögon och förstummas

de står vi en tunnel så djup

som hade de aldrig funnits”. 

Tillskillnad från Bredenberg som till och från speglade livets skönhet i ångestens spegel, så tycks parallelluniversum och mörker lysa upp Petterssons diktvärld. Jag läser om en flock gäss som skådar en människa och om “en morgon när du/bär ut soporna: ögon/täckta av flugor/foster i badkar fyllda med patroner/gården flödar av ett svart ljus”

Grattis Torsten till 1:a priset i ångestsvart finlandssvensk poesi från förr. Pettersons dikter får mig att tänka på memma (utan grädde och socker). Det finns dock en mystism som blänker  till i texterna ibland och som ger en extra dimension till helhetsintrycket. 

Från nr.6 har det nu blivit dags för nr.7 och där hittar jag en minst sagt välkänd poet från de tusen sjöarnas land – Eva-Stina Byggmästar.

Jag har läst en hel del av Byggmästar, men inte så mycket från den här tiden och det är med spänning jag läser genom hennes urval till boken i fråga. 

(Lunchpaus och fundering på hur jag ska formulera mina intryck av texterna. Återkommer om ca 30 minuter i min tid – men ca 2 sekunder i er tid).

Sådär. Nu är ärtsoppan uppäten tillsammans med smarrigt kneckebröd från andra sidan havet. Byggmästar är en märklig poet på ett bra sätt. När jag dissekerar hennes diktuniversum upptäcker jag många röster i en röst. Det känns lite som om en hovnarr och en älva reinkarnerats i Byggmästars poesi som efter genomläsning håller lika hög kvalité då som nu. 

Läser dikten på sidan 128 och förundras:

“sorg efter liten ramlare, linkar mest dörrpost,

eller rös. Kysser höna godnatt under vinge, med

stora vita tänder.

Häst som skrattar.”

Jag ska var helt ärlig. Jag tror inte Byggmästar är en poet egentligen. Jag tror hon är en magiker som gått lite vilse i tiden och som andas poesi för att överleva. Hon sade själv i en intervju med mig (https://nickopoet.wordpress.com/2018/09/29/poetens-lordagssoffa-27-eva-stina-byggmastar/) att det hennes poesi är automatskrift för hela slanten och att hon har bråttom till nästa reinkarnation. Det tror jag till 100% efter att ha tagit del av det mesta hon skrivit. 

Vem döljer sig bakom ord som:

“vandrare, med färdaskolten. blomglas i handen

håller så. Vad frågar gammal snögubben i afton,

vördnandskyssen på kolbitens ögonlock.

och jord luktar gott för gammal näsa..”

Från Byggmästar och reinkarnerad poesi och vidare till nr.8 som numera är Svenskfinlands kändaste författare – Kjell Westö (som knappast behöver nån presentation). Jodå, Westö har även diktat i sina yngre dagar och jag läser inledningen i dikten “Färd”:

“man är den giriga

samlare som närs

av vägran att förlora

man är den murkla 

som växer fram ur

gruslivs torra blåst,

man är en fastgjuten passagerare

motvilligt inbyggd

i guds brummande bil

rullar man genom uppgivelsens öken.”

Westö debuterade 1986 som poet med Tango Orange och hann ge ut totalt tre diktsamlingar innan det blev dags för novellsamlingar och romaner. Bland de femton sidor poesi signerade Westö som jag tar del av i 11 Finlandsvenska poeter, så tycker jag dikterna saknar lite av en egen röst bakom texterna. Det skulle ha varit intressant om han hade fortsatt med poesin genom åren och se vilken nivå han kommit då med tanke på prosans framgång.

Det har blivit dags för nr.9 i antologin och ett välbekant namn – Henrika Ringbom uppenbarar sig för mig. Jag har läst några av Ringboms senare diktsamlingar och jag tyckte väldigt mycket om “elden leende” som är hennes förr förra bok och som bland annat handlar om hennes resa till Japan och det ska bli intressant att se hur hon diktade i yngre dagar. 

Dikterna framför mig handlar mycket om rum: “när mörker inte/antänds rummen/blåser rytmen/faller regn”, skriver Ringbom. Och på nästa sida: “regn blåser/när rummen/rytmen faller/när regn”. Det känns lite som magiska formler klädda i ord när jag skärskådar Ringboms lyrik från forna tider. 

Vidare på nästa sida diktar Ringbom vidare: när rummen/när rytmen/när rummen/rytmen rummen”. Nå, det är inte bara rum som uppenbaras i poetens poesi framför mig. Jag observerar hur diktjaget knyter en duk “kring det gamla” och vidare till “Spjärnar bettet i det ohållbara”. Det är mycket som händer i Ringboms poesi i 11 Finlandssvenska poeter och jag känner mig lika förvirrad som utmattad efter läsningen.

Nr. 10 – Mårten Westö (bror till Kjell Westö)

Jag har hittat tre diktsamlingar av M.Westö där de två första är utgiva under tidigt nittotal (Vid tröskeln och Som det fanns) och den senaste (Nedslag i hjärtats diktatur, 2008). M.Westö bidrag till 11 Finlandssvenska poeter är kvick poesi . Jag läser första dikten på sidan 165:

“Januari. Varsebliv din blindhet. Finn

ledstänger för din längtan. Räkna mörker

och dagar tills vintern kramats ur som

en trasa. Väx upp, som gräset, mot en ny

amnesi! Fila faller. Se en hårsmån.”

M.Westös poesi från början av nittiotalet känns rapp och lite drömsk till och från. Jag läser om “Molnen betar/på himlens ängar” och “En glödande fågel törnade mot de upplysta molnen” och plötsligt överraskar “tummarna blir groteska/som jättelika waltdisneyfigurer”. 

Detta är märklig men långt ifrån dålig poesi och jag känner mig yr efter att ha läst genom M.Westös bidrag bestående av tio dikter i antologin.

Det har blivit dags för nr.11 och bokens sista poet: Peter Mickwitz 

Mickwitz är akutell med diktsamlingen “Bo i ett hus som ligger i mörker” (som jag inte har hunnit recensera än) och debuterade med “i ljuset” (1991). Så dikterna jag ska recensera här kommer från hans tidigare karriär som poet och håller de måttet då månntro?

Dikterna av Mickwitz i 11 Finlandssvenska poeter är långa och berättande. Jag läser om ljus upplysta i sin skärande vasshet och tredjedelsljus i halvmörkret och mitt i allt dyker en blå vägg upp från ingenstans. 

Ibland undrar jag om jag förstår vad jag läser när jag läser poesi och svaret är att ibland förstår jag dikterna på ett djupare plan och däri ligger en stor del av lyrikens skönhet. Ibland ser jag poesi som vackra eller förskräckliga tavlor i min inre värld och ibland börjar jag förstå djupet i texterna först efter att ha läst om och om dikterna en längre stund.

Mickwitz poesi brukar kräva en del tålamod från min sida och belöningen kommer efter jag ger den den tid den behöver. Det här är poesi som vill säga mycket till de som vill lyssa (läsa). Jag avslutar härmed recensionen av 11 Finlandssvenska poeter med några rader från Mickwitz poesi i samlingen: 

“om det vill sig

kan jag promenera bort från denna världs ondska

men om den vill mig

kan jag inte göra just något alls

utom sitta i mitt hörn och stirra in över utsikten

dagarnas allehanda gav mig”