Från att ha blivit berörd av Bredenbergs dikter i antologin 11 finlandssvenska poeter som jag recenserade nyligen här på min blogg, så har jag tagit mig till biblioteket och hittade ett par diktsamlingar av poeten i fråga.

Den första boken som jag läst är Bredenbergs sista diktsamling Oktobervisiten, som kom ut för ca femton år sedan och som innehåller ett fint litet förord av Tua Forsström.

Jag ska vara rakt på sak. Det här är sorglig poesi som träffar rakt i hjärtat. Boken känns mer eller mindre som ett avskedsbrev i poesiformat, där diktjaget gör upp med sin jordevandring en gång för alla. Bredenberg diktar:

”Bli ett med dimman och det vita
i snöstjärnorna. Imman på fönsterrutan.

Bli ett med skogens spöken.
Bli ett med vinden, hinden
som springer undan.”

När jag läser Oktobervisiten upplever jag hur döden ständigt rör sig mellan raderna och hur diktjagets livsork är som bortblåst. Det känns så sorgligt och när jag ser författarkortet på en leende Bredenberg (med basker och halsduk) på insidan av boken, så känns det som det skulle vara en annan människa än hon som skrivit boken. Jag läser vidare och Bredenberg diktar:

”Kan jag kalla dig kära,
kan jag kalla dig dårhus
kan jag kalla dig till mig.

Livet är en verkstad
som går igenom händerna.”

När jag läser vidare i Oktobervisiten så rör jag mig i ett ständigt höstlandskap av skuggor och dimma, där diktjaget till och från reser upp sig från ångestens bottenlösa träsk för att falla ner igen. Det är med till och från med vackra och dramatiska bilder som Bredenberg skapar kontraster i diktjagets meningslösa tillvaro. Jag citerar dikten på sidan 68:

”Och den förbannade tiden
som leker med våra kassar
till klockor

när visarna pekar hemåt
där förbuden står skrivna
på kylskåpsdörren

och våra tama djur blir
vilda katter

som äter upp oss när vi somnar
eller dör

Och våra bästa minnen blir till
taggar och alabaster”.

Den här diktsamlingen får mig att en än gång inse vilken stark och destruktiv kraft ångest och depression är och som bokstavligen tar livet av folk.

Jag är djupt berörd efter att ha läst ut Oktobervisiten och undrar om diktandet bidrog till att Bredenberg sjönk ännu djupare i sitt mörker eller om den gav någon slags tröst som lät henne leva en stund längre. Jag tolkar Oktobervisiten som en poetisk epilog över en människas kamp mot ångestens demoner, där slutresultatet blev signerat med dödens bläck..