Ju mer jag läser poesi, desto mer upptäcker jag hur mycket ångest det finns i lyrikens landskap och en av de poeter som inte är rädd för att skriva om ångestrelaterande ämnen är Charlotta Jonasson som är aktuell med diktsamlingen ”Norn”.

Mina förväntningar är skyhöga efter debuten Dans makaber som golvade mig totalt. (recension hittar ni här: https://nickopoet.wordpress.com/2019/12/12/recension-dans-makaber-av-charlotta-jonasson-vendels-forlag/)

”Norn är en berättelse om att tillfriskna från långvarig psykisk ohälsa, en väg som går genom kamp och återfall in i det okända”, står det på pärmens baksida och jag behöver bara öppna boken och kabooom – så glittrar brutal poesi bland sidorna.

Jag läser en bit in i bokens första dikt:

”Ansiktet som singlande vävnad
bort också detta, fäll också dessa drag
intill varpen, texturen, ögonhålans valvbågar
bort
själva
blod

och där,
blicken
brunnen

ordlyktorna”

Jag är fascinerad över att Jonasson lyckas med det hon gör i sitt diktuniversum. Det är med nerv och skärpa som jag blir ledd av diktjaget ”längs stigarna, gruvgölarna” och vidare till ”det dignande oordiga”.

Att läsa Norn är att som att befinna sig i en parallelldimension av spinnrockar och kranium. Det känns kusligt men samtidigt uppfriskande att läsa Norn. Språket är så mångfacetterad och klichéfritt och det är en fröjd för den poetiska blicken att anamma de lyriska labyrinter som öppnar sig genom boken.

Jonasson diktar vidare:

”örat mot stammen,
trådlavsfrosten blev min bindväv
och tunnaste sprickor
knakar snedstreck i isen
alternativstråk,
upplösning”

Efter att ha läst Norn så tycker jag att Jonasson fortfarande är en av de mest intressanta ”nya” poeterna från Sverige. Boken är bara runt fyrtio sidor, men känns som ett maratonlopp – där jag kan hitta nya vinklar och djup för varje gång jag läser om den. Applåder från Österbotten!