Det har blivit dags för ännu en intervju med en förläggare om poesi och denna gång har jag lyckats få tag på en finsk förläggare vid namn Jyrki.K. Ihalainen (född 1957) som har förlaget Palladium Kirjat (tryckeri som drivs med vattenkraft) i Tammerfors. 

Sedan 1978 har J. K. Ihalainen utgivit 35 poesiböcker, mest på finska. De flesta av böckerna har en konstnärlig samverkan: t. ex. Marita Liulia, Outi Heiskanen, Jaakko Rönkkö, Tom Benson, Peeter Laurits och William Burroughs. 

Jyrki har även översatt dikter av Paul Bowles, Gary Snyder, Jerome Rothenberg, Diane di Prima, John Cage, Patti Smith, och etnopoesi. Han är en artistisk directör av Annikki Poetry Festival i Tammerfors (2003-) och dessutom har han läst sin poesi på festivaler runt om i världen.

Trevligt att du vill medverka i min reportageserie om förläggare om poesi. Mina första fråga är: Hur viktigt del är poesin för Palladium Kirjat?

– Palladium Kirjat grundades 1992 när jag köpte tryckmaskinen på Angelniemi, Kimito Ön. Innan detta hade jag bott i Denmark, Sverige och Norge, och gav ut ca 30 poesi böcker på finska, danska och engelska.  Första böckerna som Palladium publicerade var min resebok om Mongolia och boken om historia av fiber hampa. Sen kom ut många poesi böcker, och jag tryckte böcker för andra poeter också.

Det centrala för Palladium Kirjat är poesi, och i synnerhet översatt poesi. Jerome Rothenberg, Gary Snyder, John Cage, Patti Smith, Kurt Schwitters, Gertrude Stein, Hans Arp, Diane di Prima, och sk etnopoesin. Jag har också publicerat estnisk och lettisk poesi. Härnäst kommer ut W.G. Sebald, Benjamin Péret och kinesiska P´u Ming.

Skulle kunna berätta lite om den finska poesi-scenen. Hur mycket är översatt till t.ex svenska och vilka finska poeter bör den poesiintresserade bekanta sig med?

– Den finska poesi-scenen är mycket intressant, för de stora förlagen publicerar lite poesi. Kooperativ Poesi är den flest spännande förlaget, eftersom där poeter själv bearbetar varandras böcker.  Olli-Pekka Tennilä, Raisa Marjamäki, Kristian Blomberg, Mikael Brygger. En av mest fascinerande är Toni Lahtinen, som i vår giver ut Konerunoja (Enostone), som är dansande, darrande och visualiskt botande dikter.

Vad fick dig att starta Palladium Kirjat?

– Som sagt, jag köpte tryckmaskinen 1992. Det var väl för att skapa estetisk vackra böcker som är varma för handen. När man trycker själv har man frihet att tillfoga färg och bild och font. Den senaste boken jag tryckt är Black book, och den är tryckt på svart papper med guld och silver bläck. Dikterna är mina och kollaget gjort av Philip Luddite.

Du har ju även gett ut en del diktsamlingar själv under åren. Finns några av dem översatta till svenska och vilka poeter har varit inspirationskällor för ditt diktande?

– Martin Enckell översatte min poesi ”Den Europeiska Dödsboken, Valda dikter 1980-1992”, Palladium 1996. Innan detta hade jag översatt hans dikter och texter av Thomas Wulff för mitt egen magazine. 

Jag har fått mycket inspiration av amerikanska poeter som Allen Ginsberg, Jerome Rothenberg och Gary Snyder, men också de nordiska, som Bruno K. Öijer, Gunnar Harding, Henrik Nordbrandt och Bo Green Jensen. 

Senast har jag skannat och redigerat nästan 2000 sidor av Kari Aronpuro, och man kan säga att hans poesi är den mest överraskande och dubbeltydiga av alla, en semantisk orkan.

På vilka sätt skiljer sig den finlandssvenska och finska poesin enligt dig?

– Jag tycker att finlandssvenska poesin har mera inflytande från svensk kultur och språk. Finska poesin har nästan intet. Äldre poeter som Eeva-Liisa Manner, Kari Aronpuro, Caj Westerberg och Jyrki Kiiskinen läste och översatte svenska poeter. Finska poesin har kommit ut från skogen, men är inte ännu bosatt i staden. Detta gäller inte scenpoesi och rap.

Avslutningsvis, vad tycker du om svensk poesi i modern tid?

– På 1980-talet läste jag svensk poesi mycket. Erik Lindegren ”Mannen utan väg”, allt av Gunnar Ekelöf, Göran Sonnevi, osv. Nu läser jag inte svensk poesi, men 2020 utgav jag min antologi nordiska översättningar med bland annat Katarina Frostenson, Eric Fylkeson, Gunnar Harding, Arne Johnsson Stig Larsson, Ulf Lundell, Mikael Niemi, Margareta Renberg, Bruno K. Öijer. När man bor i en liten by Siuro i Birkaland så gömmer man sin svenska.

(Författarfoto: Teppo.S.Moilanen)

On tullut aika julkaista vielä yksi haastattelu sarjassa runouden kustantajia ja tällä kertaa olen onnistunut haastattelemaan suomalaista kustantajaa nimeltä Jyrki K. Ihalainen (s. 1957) jonka kustantamo Palladium Kirjat sijaitsee Siurossa ja kirjapaino jyskyttää Siuronkosken voimalla.

Ensin lyhyesti hänestä. Vuodesta 1978 on J. K. Ihalainen julkaissut 35 runokirjaa, joista suurin osa suomeksi. Useimmissa kirjoista on taiteellista yhteistyötä: esim. Marita Liulia, Outi Heiskanen, Jaakko Rönkkö, Tom Benson, Peeter Laurits ja William Burroughs.

Hän on myös suomentanut runoilijoita kuten Paul Bowles, Gary Snyder, Jerome Rothenberg, Diane di Prima, John Cage, Patti Smith, sekä. Hän on Annikin Runofestivaalin taiteellinen johtaja (2003) ja myös esiintynyt runofestivaaleilla lukuisissa maissa.

Mukavaa että olet mukana sarjassani runouden kustantajista. Miten tärkeä osa on runous Palladium Kirjoille?

–  Perustin Palladium Kirjat vuonna 1992 ostettuani painokoneen Angelniemeen, Kemiön saareen. Sitä ennen olin asunut Tanskassa, Ruotsissa ja Norjassa, ja olin julkaissut kolmisenkymmentä runoteosta suomeksi, tanskaksi ja englanniksi. Palladiumin ensimmäiset kirjat olivat matkakirja Mongoliasta ja kuituhampun historia. 

Sitten tuli ulos paljon runokirjoja, ja painoin kirjoja myös muille runoilijoille. Runous on Palladiumin keskeistä sarkaa, ja erityisesti käännetty runous. Jerome Rothenberg, Gary Snyder, John Cage, Patti Smith, Kurt Schwitters, Gertrude Stein, Hans Arp, Diane di Prima. Olen myös julkaissut virolaista ja latvialaista runoutta. Tänä keväänä ilmestyvät W.G. Sebald, Benjamin Péret ja kiinalainen P´u Ming.

Kertoisitko jotain suomalaisesta runokentästä. Kuinka paljon käännetään esimerkiksi ruotsiksi ja keitä suomalaisia runoilijoita tulisi runoudesta kiinnostuneen tuntea?

– Suomalainen runouden kenttä on hyvin mielenkiintoinen, sillä isot kustantamot eivät juurikaan julkaise runoja. Osuuskunta Poesia on jännittävin kustantamo, sillä runoilijat ja tekijät työskentelevät yhdessä toistensa kirjoja työstäen. Olli-Pekka Tennilä, Raisa Marjamäki,Kristian Blomberg, Mikael Brygger. Yksi jännittävimmistä on Toni Lahtinen, joka keväällä julkaisee Konerunoja (Enostone), tanssahtelevaa, vavisuttavaa ja visuaalisesti parantavaa runoutta.

Mikä sai sinut perustamaan Palladium Kirjat?

– Kuten sanottu, ostin painokoneen 1992. Se mahdollisti valmistaa esteettisesti kauniita kirjoja jotka kuumottavat käsissä. Kun painaa kirjoja itse niin voi ottaa haltuun värit ja kuvat ja fontit. Viimeisin painamani kirja on Black book, joka on painettu mustalle paperille kullalla ja hopealla. Runot ovat minun ja kuvitus Philip Ludditen.

Sinä olet julkaissut lukuisia runokokoelmia itse vuosien saatossa. Onko niitä käännetty ruotsiksi ja mitkä runoilijat ovat inspiroineet sinun runojasi?

–  Martin Enckell käänsi runojani ”Den Europeiska Dödsboken, Valda dikter “1980-1992”, Palladium 1996. Sitä ennen olin suomentanut hänen runojaan sekä Thomas Wulffia omaan lehteeni ”Pakana”. Olen saanut paljon vaikutteita amerikkalaisilta kuten Allen Ginsberg, Jerome Rothenberg ja Gary Snyder, mutta myös pohjoismaisilta, kuten Bruno K. Öijer, Gunnar Harding, Henrik Nordbrandt ja Bo Green Jensen. 

Viimeisin työni oli skannata ja toimittaa lähes 2000 sivua Kari Aronpuron runoutta, ja voin sanoa että hänen tuotantonsa on mitä yllättävintä ja monitulkinnallisinta, yhtä suurta semanttista pyörremyrskyä.

Millä tavoin suomenruotsalainen ja suomalainen runous eroavat toisistaan?

– Ymmärtääkseni suomenruotsalainen runous on saanut enemmän vaikutteita ruotsalaisesta kulttuurista ja kielestä. Suomalainen runous puolestaan ei kovinkaan paljon. Vanhemmat runoilijat Eeva-Liisa Manner, Kari Aronpuro, Caj Westerberg ja Jyrki Kiiskinen ovat lukeneet ja kääntäneet ruotsalaista runoutta. Suomalainen runous on tullut ulos metsästä, mutta ei ole vielä asettunut kaupunkiin. Tämä ei tietenkään koske lavarunoutta ja rappia.

Lopuksi, mitä pidät ruotsalaisesta runoudesta tänään?

–  1980-luvulla luin paljon ruotsalaista runoutta, Erik Lindegrenin ”Mannen utan väg”, kaiken Gunnar Ekelöfin, Gören Sonnevin, ja niin edelleen. Tällä erää en lue ruotsalaista runoutta, mutta 2020 julkaisin antologian pohjoismaisia käännöksiäni, ja mukana olivat myös Katarina Frostenson, Eric Fylkeson, Gunnar Harding, Arne Johnsson Stig Larsson, Ulf Lundell, Mikael Niemi, Margareta Renberg, Bruno K. Öijer. Kun asuu pienessä kylässä Pirkanmaalla, niin ruotsin kieli pysyy vakan alla.

(Valokuva: Teppo S. Moilanen)