En minimalistiskt bedårande bokpärm (prydd av guldgula bokstäver på framsidan och en guldfärgad falk på baksidan) ligger materialiserad på skrivbordet. Det är Martina Moliis-Mellbergs splitternya ”falk” som flygit in i min postlåda och innan jag ska nagelfara boken i fråga, ska vi först se vad Schildts och Söderströms skriver om diktsamlingen på sin hemsida:

”falk är en bön, en förändringssaga, ett rop. Intuitivt och nästan utan att använda språket tecknar Martina Moliis-Mellberg ett tillstånd av uppbrott, sorg, längtan, hopp, ömhet. Det är kanske inte möjligt att flyga, men om en höjer blicken, är det då möjligt att följa falken?”

Nu ska vi se hur högt den här poetiska falken kan ta mig. Till molnen eller kanske ännu högre upp? Spänningen är näst intill olidlig när jag ömsint, men bestämt öppnar boken. Och jodå…Nog kan Moliis-Mellberg dikta med närvaro och skärpa i sina minimalistiska dikter som kan läsas enskilt eller som en enda långdikt.

Det är ett vackert och ganska okonstlat språk som öppnar portarna till Moliis-Mellbergs diktuniversum och nog är jag uppe rätt mycket bland molnen medan jag läser rader som:

”sömnen gömd i en labyrint
all längtan finns inuti
ett smycke att bära under tungan”

eller:

”vingarna gräver genom luften
spetsiga som ett löfte om precision
tvekar inte”

När jag läser falk rör jag mig från ”ljus av sand och stoft” till ”kanten där rymden tar vid”, för att sedan vandra vidare genom mångbottnade scener där den mäktiga naturen ofta står i kontrast till själva falken som omfamnar läsaren . Det är mycket dramatik bland bokens sidor, men på ett slowmotionaktigt sätt som både känns inspirerande och spännande.

Moliis-Mellberg diktar vidare och jag läser:

”det blåser upp till storm
håller den mot örat
hör en andning som är min”

Kort och gott – falk vill mycket och lyckas med mycket i sin djupt svävande och fräscha framtoning på den finlandssvenska poesiscenen 2021.