Mars är en viskning under jorden.
Inte liv,
utan uppvaknande.

Isen dör långsamt.
Inte med ett kras,
utan med ett knäppande
som ben i mörker.

Marken svettas.
Svart jord sipprar fram
som om något begravt
har börjat andas igen.

Ljuset är inte vänligt.
Det är blekt,
nästan genomskinligt.
Det faller över fasaderna
som damm över gravstenar.

Snön drar sig tillbaka
fläckvis
som skuld.
Den lämnar efter sig
fläckar av lera och salt,
ärr i gatan.

Mars är ingen vår.
Det är ett mellanrum.
Ett rum utan möbler
där vinden går runt
och prövar väggarna.

Träden står uppresta
som svarta sprickor mot himlen.
Grenarna är fingrar.
Inte sträckta mot solen,
utan mot något djupare.

Luften luktar järn och vatten.
Smältande frost
och något som legat stilla
för länge.

Vi knäpper upp jackorna
för tidigt.
Som om vi vill bli sårbara.
Som om kylan
är en bekännelse.

Staden droppar.
Takrännor talar i korta, ihåliga stavelser.
Varje fallande droppe
är en sekund som ruttnar.

Mörkret ger inte upp.
Det tunnas ut,
men dröjer kvar i hörnen,
i trappuppgångar,
i våra blickar.

Mars är förvandlingens skugga.
Inte blomning,
utan sprickan innan blomningen.

Under marken rör sig något.
Rötter vrider sig.
Frön sväller i tystnad,
som hjärtan som vägrar stanna.

Vi säger
att det blir ljusare nu.
Men ljuset avslöjar mer
än det tröstar.

Leran klamrar sig fast vid skorna.
Vi bär med oss marken hem.
En påminnelse om att förvandling
luktar jord.

Nätterna är kortare,
men tätare.
Drömmarna djupare.
Som om sömnen själv
har blivit en källare.

Mars är inte hopp.

Det är återkomst.

Och vi står där,
halvt tinade,
halvt förstenade
och känner hur något lossnar.

En dörr som öppnas inifrån jorden.
Ett andetag ur mörk mylla.

Som om jorden själv
tagit ett steg
och vi, motvilligt,
följt efter.