Varmt välkomna ska ni vara till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan!

Dagens gäst, Eva-Stina Byggmästar från Nykarleby debuterade redan 1986 med ”I glasskärvornas rike”. Hon har därefter skrivit ett 20-tal diktsamlingar och har vunnit fina litteraturpriser för sina verk och fått stor uppmärksamhet som poet i både Sverige och Finland.

Det blev en omfattande intervju i dagens lördagssoffa, där ni bland annat får reda på hur poesin tycks leva sitt liv genom Eva-Stina och hur hon ser på förlagsbranschen. Sen blev ju slutet på intervjun lite som julafton för undertecknad…

 

Välkommen till min lördagssoffa Eva-Stina och kul att ha dig här! Min första fråga till dig är tre frågor i en. Varifrån kommer poesin? Vad finns inuti poesin och vad vore ditt liv utan poesi?

– Vet inte om jag vågar avslöja sanningen men det är inte jag som skriver dikterna, jag tar bara diktamen – jag är stenens sekreterare, ekorrarnas megafon, svamparnas maskinskriverska, trädets sjuksköterska, en gammal flintskallig buddhas dadda.

Det är alltså inte mina dikter, de tillhör alla. Det är faktiskt orätt att det står mitt namn
på dem. Förresten är poesin en lagsport, utan de som gått före så skulle jag vara ingen. Jag för en ständig dialog och diskussion med andra – konstigt nog oftast döda – poeter och författare, eller deras efterlämnade lärndomsspån: dikter, böcker och idéer. Jag för en diskussion med konstnärer och musiker för den delen också.

Det är ett konstant brus. Allt möjligt kommer in via min huvudknoppsantenn och inre radar. Dikterna kommer ur gräset, ur sjöjungfruns hjärta, ur gosedjurens mardrömmar – det är jorden själv som talar. Det är den kollektiva själen som talar genom mig. Det är naturen som talar. Det är Gud som talar. Faktum är att dikterna kommer från en annan planet. Mer tänker jag inte avslöja, folk får väl göra sina interstellära shamanresor själva om de är så himla nyfikna.

Du har ju fått massor av uppmärksamhet genom åren för ditt diktande. Hur känns det att sitta där uppe på poesi-tronen och få rosande uppmärksamhet för din poesi? Finns det nån baksida av att befinna sig i framgångens ljus?

– Jag kan inget åt hur andra ser på mig, det säger nog mer om dem än om mig. Men själv vet jag att jag är en outsider, en vildhjärna – att jag är fullkomligt och totalt kompromisslös. Fjanta runt på nåt cocktailparty och kråma mig är inte min grej. Firmafester är det värsta jag vet. Jag vill inte vara nån författare, vill bara skriva – bara arbeta – arbeta och utvecklas, och snickra på min själ så jag kommer härifrån nån gång.

Jag har bråttom till nästa inkarnation. Det spelar ingen roll vad folk säger om det jag gör – om jag får dåliga recensioner, blir refuserad, eller får nåt fint pris – min identitet är underdogens. Så är det bara. Försten är alltihop ett enda stort fiasko och misslyckande, ville egentligen inte bli poet – jag ville bli konstnär, måla stora tavlor, men det sket sig – jag blev rädd för mina egna tavlor, tyckte att de stirrade på mig, följde efter mig på gatan.

Dikterna skriver sig själva, det är automatskrift för hela slanten. Har tänkt, att sen då jag blir klar – som om det skulle hända – så ska jag börja måla igen. Men det kommer bara mer och mer dikter som jag måste ta hand om.

Jag är inte speciellt bekväm med uppmärksamhet, med att stå i rampljuset. Jag är en blyg naturlyriker som trivs bäst långt ut på vidderna, allra helst på fjället eller på en ö ute i skärgården där jag får spankulera omkring för mig själv.

Kort sagt, jag försöker i alla lägen hålla en neutral attityd. Min kreativitet kommer från djupa källor och låter sig inte påverkas så mycket av motgång och medgång. Och allt kan ju bli dikt, vilka svindlande glädjefnatt och vilka helvetesvandringar som helst. Om jag får välja, tror jag gillar underläge och utanförskap bäst. Så om jag har någon identitet så det outsidern och losern. Dålig kritik och motgångar triggar mig att fightas och jag vill absolut inte passa in i några givna mallar. Uppmärksamhet kommer på köpet med det här jobbet så det är inte mycket jag kan göra åt saken, men jag kan ju spjärna emot med händer och tänder.

Så med andra ord handlar diktandet inte så mycket om vad du vill, utan mer om vad poesin vill med dig?

– Jag skriver på två dussin diktsamlingar samtidigt. Vad ska jag göra, de här dikterna har ju ingen annan än mig? Om jag inte skriver ner dem, dikterna alltså, så finns de inte och har aldrig funnits. Och alltihop beror på hur man väljer att se på saken, kanske har poesin förstört mitt måleri, eller så har jag tagit in mitt bildseende i poesin?

Det är en daglig smärta, ett slags hjärtesorg att det blev så här, en trist kompromiss, men jag försöker tänka positivt, att jag trots allt får vara kreativ och uttrycka mig konstnärligt på något sätt, det här är ju bättre än ingenting, eller hur!? Men mitt liv blev inte som jag tänkt mig, det blir väl ingens.

Jag har inget elfenbenstorn, om du trodde det. Lever ur hand i mun, jag är bara en fattig poet som hankar mig fram från dag till dag. Jag har inte haft ett fast jobb i hela mitt liv, har satsat allt på poesin, anpassat mig till ett enkelt och strävsamt liv på skrivandets villkor. Det enda säkra i mitt liv är osäkerheten.

Jag hade skickat in tre manus, till tre olika förlag och för ett par veckor sedan fick jag tre refuseringsbrev, tre dagar i rad – det måste vara nåt slags världsrekord. Så jag vet inte alls hur det går framöver, allt hänger på en skör tråd. Jag gör mig inga förhoppningar, det har jag aldrig gjort – jag är en litteraturens kamikazepilot, gör det här för fartens tjusning och för att det tar mig vidare till nästa utvecklingsfas, och ljusvärlden som ligger nästgårds vårt universum.

Önskar att jag kunde trösta blivande författare som hör av sig till mig med att det hjälper att kämpa, att det blir ljusare, att de inte ska ge upp. Men det enda vettiga jag har att säga åt nån som vill skriva resten av livet är att om de inte kan låta bli så är det meningen att de ska skriva. Det där med en identitet som författare är nåt som kommer i andra hand, om det kommer alls.

Ser inte på mig själv som författare, jag ser på mig själv som en anonym hantverkare, en båtbyggare, skogshuggare, städerska, sopgubbe – jag röjer i språket, jag snickrar och städar och gör plats för friden, för andlig mognad och själens utveckling och växt. Jag försöker hjälpa folk att få kontakt med sina känslor – poesi, konst handlar om det, att komma i kontakt med sina känslor. Jag är min gen laboratorieråtta och försökskanin.

Jag tycker om sagt jättemycket om är att arbeta och utvecklas, att underhålla, trösta och locka folk till fniss och skratt, eller att de häpnar och blir positivt överraskade. På senare tid har jag också insett vikten att få gråta ut om saker blir för jobbiga. Och att det egna lidandet öppnar upp till solidaritet, medkänsla och empati. Mina sår lär mig att hela andras. Poesin är för mig i första hand en helande kraft och lekkamrat.

Varifrån får du inspiration till ditt diktande?

– Jag har en massa specialintressen som triggar mig att skriva: allt från intresset för språk rent generellt, till alla former av vetenskapliga nördiga fakta, rön, upptäckter, i ämnen som arkeologi, astronomi, matematik, resor, botanik, ornitologi, mystik, konst, filosofi, historia, teologi, musik och teater. Jag för en dialog med forntid och framtid, eller jag är dess smältpunkt, men de egna naturupplevelserna ligger väl mig som boren naturlyriker allra närmast hjärtat, och så litterära strövtåg i största allmänhet förstås. Jag lever för poesin och poesin lever genom mig. Allt som inkräktar på min diktning går bort, på det sättet är jag ganska hård och sträng, eller kompromisslös kanske är rätta ordet. Jag säger som den kloka och underskattade Marilyn Monroe: ”Man får inte låta något komma
emellan en själv och rollen.”

Hur ser du på poesins framtid?

– Framtiden ser tuff ut. Det har hårdnat för poesin på senare tid – förlagen tar inte sitt kulturella och andliga ansvar som förr, för bara en femton år sedan såg det ännu annorlunda ut. Hela samhällsklimatet har hårdnat på ett skrämmande sätt på senare år, men det är väl som det brukar: två steg fram och ett tillbaka.

För mitt eget vidkommande ser jag inte så många jättemörka moln, jag skriver på ett par dussin diktsamlingar samtidigt, så det här är bara början för mig personligen – min bästa dikt är ännu oskriven. Men jag tänker på alla blivande poeter som borde får etablera sig, som har det allt svårare att komma ur startblocket där ute.

Mitt hjärta blöder verkligen för dem och jag försöker hjälpa och stötta så gott det går. Jag har en hemlig dröm om ett pop-up-undergroudförlag, med bara de vildaste vildhjärnorna och trotsigaste själarna, men det förblir nog bara en vacker dröm – jag hinner inte med allt, livet och tiden är trots allt begränsad. Eller så, vem vet, är det vad jag ska göra härnäst. Vad jag blir tvungen att göra, för att få ut mina egna sista snurriga och bångstyriga dikter.

Avslutningsvis..Du har ju sagt att du gillade min första diktsamling ”Hki Rött”. Vad tycker du om fortsättningen ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” och vad tror du har varit orsakerna att jag inte fick ut diktsamlingarna på något förlag, trots att jag mestadels fått bra recensioner på båda böckerna i både finsk och svensk media? 

– Jag fattar inte varför du har det så motigt och inte får ut dina böcker på ett etablerat förlag. Dina dikter är helt fantastiska, skulle jag vara lektör på ett av de stora förlagen skulle jag omedelbart ge ut dem och knyta dig till medarbetarskaran.

Förlagen vågar tyvärr inte satsa på lyriken som förr. Själv gav jag ut mina fyra första böcker på ett s.k. alternativt förlag, författarkooperativet Författarnas andelslag, innan jag fick foten in på ett av de större förlagen. Bokförsäljningen går stadigt neråt, gammelmedia har det kämpigt, så allt är väl vårt eget fel som läsare och konsumenter, eller så måste det ske en bättre anpassning till de nya medierna. Och inget säger ju att min nästa bok kommer ut på ett etablerat förlag. Inget säger att jag är poet i morgon för att jag är poet idag.

Livet är hur som helst en bräcklig historia. Med tanke på hur lite fysisk materia det finns i universum – fem procent för att vara ungefär exakt – är det faktiskt underligt att vi existerar överhuvudtaget. När just det här universumet skapades fanns det mer s.k. mörk materia än ren fysisk materia så vad vi gör här överhuvudtaget är nåt jag logiskt inte kan fatta. Men ingen annan verkar begripa det heller vad jag kan se.

Men att du ger ut dina diktsamlingar själv är så jävla urstarkt. Ursäkta, att jag svär, men folk fattar inte vilken kraft man måste ha för att dra hela lasset själv som du gör. Å andra sidan, är det här helt normalt och i linje med den österbottniska gör-det-själv-andan som andas så tungt och mäktigt från varje sida i din nya diktsamling ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten.”

Alltså, jag blev helt knockad av dina nya dikter, på samma sätt som jag blev av din förra bok Hki rött. Nu har jag skrivit en egen dikt som samtalar med dina bipolära skeppsbrott.  Min dikt kan också tjäna som illustration till hur jag brukar göra, då jag går i dialog med andra författare, andra tidsepoker eller ser en igelkott eller en skogstjärn för djupt i ögonen.

Jag har döpt den till Poeten, för det är det du är. Du är en fullfjädrad poet, du måste skriva, du är så begåvad, det är knappt att dikterna hålls på pappret då jag läser dem. Det är inte ofta det händer då jag läser dikter nuförtiden och det säger jag inte bara för att vara snäll eller för att jag är rädd att du är för hudlös och känslig och inte klarar av att höra nåt annat. Jag säger bara sanningen.

Poeten

Till Nicko Smith

Dina dikter går egentligen inte att ha
i möblerade rum så jag tar ut dem på hundpromenad
i höstregnet jag planterar dem i blomkrukor
på min balkong för det finns en sån extrem växtkraft
i din poesi att nästa dag då jag öppnar balkongdörren
är det som att stiga ut i Amazonas
iklädd bara ett höftskynke
men det är ju Amazonas luften är pepprad
med sällsynta orkidéer och en ömhet som inte är
av denna världen

Att läsa
dina dikter är att få mod att slänga sig ut
i luften precis som ett skrivtecken

Att läsa
dina dikter är att få mod att ta sats
för ett alldeles eget poetiskt bungyjump

Att läsa
dina dikter är att samtidigt kräla i stoftet
och orka ännu en dag

Dina dikter
står rastlösa i hallen och trampar de är
hästar – pegaser – som sparkar sig ur spiltan
så jag tar med dina dikter ut i friska luften
jag tar din diktsamling med ner till älven
där tårpilen ritar sina egna krumelurer:
en besynnerlig eldskrift på vattenytan

Jag måste
stå vid en grusbil som stinker diesel
men luta mig mot en grävmaskin eller en lyftkran
eller nåt annat i hästväg för att palla att ta smällen
då jag knockas av dina poem men då jag ser dig
hamra i luften som en fornnordisk åskgud
men alltså då du hamrar – naglar fast
Österbotten på den poetiska kartan
en gång för alla

(Författarfoto: Eva-Stina Kjellman. Med tillstånd av författaren)