Varmt välkomna ska ni vara till ännu ett avsnitt av Poetens Lördagssoffa!

Dagens gäst är  Claes Andersson som debuterade som poet med diktsamlingen ”Ventil” 1962 och har därefter skrivit runt tjugofem diktsamlingar, åtta romaner och översatt böcker av bland annat Pentti Saarikoski och Elvi Sinervo. En driftig herre med andra ord, som trots sina 81 år på nacken fortfarande still going strong med sin senaste diktsamling  ”Det underjordiska utkikstornet” som kom ut i år.

Förutom författarskapet har Claes arbetat som specialistläkare inom psykiatrin och har varit involverad i politik. Det blev en intressant intervju med Claes om allt från ett liv i poesins tjänst till hur det är att arbeta med någonting så spännande som översättning av lyrik. 

Så nu kan ni luta er tillbaka och mysa i höstrusket med det tjugoåttonde avsnittet av er favoritsoffa på nätet! 

 

Välkommen till Lördagssoffan Claes! Det första jag undrar är hur blev det så att poesin blev din följeslagare genom livet?

– När jag var liten brukade min moster läsa högt för mig ur Topelius samlade verk. Jag levde med i hans sagor och i konflikterna mellan gott och ont. Jag var också fascinerad av Drummelpetter och hans groteska öden. I skolan hade jag turen att ha en lärare, Holger Wikström, som på olika sätt och med mer eller mindre kriminella metoder fick oss att läsa förbjudna böcker och att skriva egenmäktigt och öppet om våra hemska fantasier.

På det sättet blev jag också bekant med Willy Kyrklund, som jag sedan dess har läst med glädje. Jag märkte i skolan att jag njöt av att leka med orden, att hitta på nya kombinationer och nya sätt att använda bilder för att synliggöra inre tillstånd och upplevelser.

Tillsammans med två kompisar, Tom Sandell och Johan Mickwitz, läste, diskuterade, grälade vi och skrev tillsammans. Det var franska surrealister, Walt Whitman och beatpoeter, Henri Michaux och svenskarna Aspenström (för mig den viktigaste) , Ekelöf och Lindegren. Och naturligtvis Eena-Liis Manner, Haavikko, Anhava, Kirstinä och Pentti Saarikoski. Alla de här läste och kopierade jag efter bästa förmåga. Våra egna modernister inte att förglömma: Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Bo Carpelan.

Poesin blev för mig den största ordnjutningen. Glädjen då jag själv lyckades skriva nånting gjorde att jag ville fortsätta -. att söka det egna uttrycket och det egna levande språket.

Du har ju skrivit rätt länge och din första diktsamling ”Ventil” kom ut redan 1962. Hur ser du på poesins utveckling i Sverige och Finland genom decennierna. Var poesin bättre förr? 

– Poesin är aldrig statisk, den lever och fölrändras hela tiden. Poesin prövar nya uttrycksformer och nya sätt att nå läsaren/lyssnaren.  På 1960-70-talen var nyenkelheten och konkretismen viktiga – av nyenkelheten blev åtminstone begripligheten kvar som en viktig ingrediens i poesin. Jag har haft svårt att få ut nånting av den s.k språkmaterialismen, men jag märker när en poet har nånting personligt att säga alldeles oberoende av vilken ”metod” som brukas.

Vilka är de största utmaningarna i att översätta lyrik och hur svårt är det egentligen?

– Det bästa sättet att läsa en dikt på ett främmande språk är att översätta den. Jag översatte en del av Saarikoskis tidigare dikter och tyckte att jag lärde mig av hans collageteknik och hans sätt att arbeta med starka kontraster – högt/lågt, sakralt/profant, högstämt/talspråk, individuellt/samhälleligt, politiskt.

En dikt kan väl aldrig ”översättas”, men man kan försöka skriva en dikt med samma ambitioner på det språk till vilket man översätter. Att översätta ordagrant är helt omöjligt, och man märker plötsligt stora skillnader mellan språken och kulturerna.

Vilka är de största skillnaderna på att skriva prosa och poesi för dig och har du några konkreta tips att dela med dig till mig som börjat skriva på min första roman?
 
–  Om poesiskrivande för det mesta är lustfyllt och belönande är prosakneget nånting helt annat. När du börjar på en roman binder du sig samtidigt till ett intensivt parförhållande i 2-3 år. Prosa fordrar tålmodighet, disciplin, dagliga arbetsrutiner, ödmjukhet och ständig inlevelse.
Poeternas prosaböcker brukar bli ganska tunna – det som en följd av att poeten vant sig vid språklig koncentration och asketism. Vill man hitta nya uttrycksformer är scenpjäsen, kabarén och sångtexterna stimulerande och tacksamma projekt (äventyret att vara med när en av ens texter sätts upp på en scen är i sig ett äventyr).
 
Du har precis gett ut  ”Det underjordiska utkikstornet”. Kan du berätta lite om den diktsamlingen och vad skiljer den här boken från dina tidigare böcker?
 

– Det underjordiska utsiktstornet är resultatet av två års möda. Samlingen blev färdig för drygt ett år sen och hann förlora en del av nyhetens behag. Jag beslöt att i samma bok publicera kolsvarta mardrömmar, politiska texter, kärleksdikter, dikter om barn och politiska minnesbilder. Mitt syfte var att boken skulle återspegla och gestalta tillvaron sådan jag upplever den, dels präglad av starka stunder av lycka men också ofta av smärta och vemod, dels präglad av ångest över alla hot som ligger över oss, dels av stundens glädje och optimism. Poesin får inte ljuga eller försköna.

(Författarfoto publicerat med tillstånd av författaren)