Välkomna till det tjugonionde avsnittet av Poetens lördagssoffa! Dagens gäst är Carina Karlsson från Åland, som debuterade 1996 med diktberättelsen ”Lisbeta, Per Skarps hustru”.

Efter dess har Carina gett ut tio böcker totalt och är nu senast aktuell med romanen ”Algot” som blivit nominerad till nordiska rådets litteraturpris i år.

 

Välkommen till Lördagssoffan Carina! Vilken är den största utmaningen med att skriva poesi för dig?

– Just nu är det nog att hitta det lugn jag behöver för att invänta orden. Att förmå mig till att stanna upp tillräckligt länge för att orden ska hitta sin laddning. Jag har så bråttom! Jag vill så mycket, tiden känns knapp. Poesin känns oändligt viktig, men är för min del en mera ensam syssla än prosaskrivandet. Man får på många sätt vänta längre och nöja sig med mindre gensvar när man skriver poesi, än när man skriver prosa. Och då menar jag också inom mig, det gensvaret.

Ser du poesin och prosan som syskon eller vilket släktband skulle du säga att genrerna har haft i ditt författarskap genom tiderna?

– Ja, syskon är de nog, det är en bra bild för hur jag upplever släktskapet. Det är en mycket liten rörelse i mig som blir till en stor rörelse i texten. Mera i texten alltså, än i språket. Det är textomfånget som växer i prosan, språket tycker jag själv att är mycket likartat, och också min röst. När jag skriver prosa (som är det yngre syskonet) kan jag släppa på kontrollen, lita på flödet. Lite på samma sätt som i en verklig syskonskara – det äldsta barnet utsätt för oroliga förstagångsföräldrar som inte vågar lätta på greppet, medan småsyskonen har större frihet.

Vilka diktsamlingar och poeter har betytt mest för dig och varför?

– Tua Forsströms ”September” är en viktig bok. Den kom precis när jag behövde den, och inledningstexten återvänder jag till ständigt.

Skriv ett brev om kärleks
Brist: Glöm ditt namn
Glöm förbrytelsen, såren,
glöm de tomma åren i
Snödrottningens land

Tomas Tranströmer hittade jag tidigt. En liten pocketutgåva, ”Dikter”, (från ”17 Dikter” till ”För levande och döda”) har jag burit omkring under långa tider. Det var nog genom Tranströmer som jag verkligen förstod att man kan ta med historia in i poesin. Att man faktiskt kan väva in förfäder och historiska personer på ett väldigt konkret och innerligt (till och med ömsint) sätt.

Matilda Södergran drabbade mig, kanske särskilt hennes bok ”Maror (ett sätt åt dig)”. Intensiteten i hennes språk, de smarta ordlekarna, att hon inte väjer. Det är viktig poesi!

Johannes Anyurus bok ”Det är bara gudarna som är nya” var en sådan överraskning när den kom, den har något nytt och fräscht och annorlunda i sin bensindoftande smärta. Och den håller. Jag är en gammal tant, en urinvånare från landet, och ändå skriver han om mig i sin gestaltning av ungdomar med invandrarbakgrund i storstaden.

Det finns så många! Edith Södergran, Sylvia Plath, Sanna Tahvanainen, Patti Smith, Catharina Gripenberg, Seamus Heaney, Bodil Malmsten, Wislawa Szymborska, Martina Moliis-Mellberg … Så viktiga! Alla de som på olika sätt under olika tider varit tyngd och motstånd och flythjälp och energi när jag har behövt det.

Du bor ju på Åland. Vad tycket du om litteraturutbudet därifrån genom åren och var det inte lite trist att det Åländska förlaget PQR lades ner?

– På Åland har genom tiderna skrivits en del viktig litteratur, ålänningarna är ett skrivande folk och här rör sig också allslags människor. Just nu verkar här flera etablerade, duktiga författare – det känns fint, det går att hitta sammanhang på nära håll. Men på Åland har vi ju också en förmåga till självhävdelse, vi tror att vi är störst och bäst, och unika i världen. Och så är det ju inte. Det gäller också litteraturen. Jag önskar till exempel att nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris kunde göras mera sällan, nu har Åland nominerat varje år sedan vi fick lov till det. Det är för mycket. Det är inga särskilda böcker jag tycker inte skulle varit nominerade, utan mera det att den åländska litteraturnämnden kunde invänta två eller tre års utgivning för att verkligen hitta Den Bästa Nomineringen.

Jag jobbade en hel del med Ben Johans och förlaget PQR. Jag vet ju att behovet av PQR fanns – och finns, men Ben gick i pension, och eftersom förlaget ändå var ett utpräglat familjeföretag, så valde han ju att inte lämna det vidare utanför familjen. Det har funnits flera planer på att starta upp ett åländskt förlag efter det, men det är mycket arbete och kräver nog en eller flera eldsjälar för att fungera. Men för att svara på frågan, jo – det är verkligen trist att PQR inte är aktivt.

Vad är kärnan i bra poesi enligt dig? Vad får en diktsamling att gnistra till rejält på den litterära himlen?

– Bra poesi balanserar som en lindansare mellan skyskraporna Känsla och Kontroll. Det är en sak, men det viktigaste är väl ändå innehållet. Att kärnan inte har torkat, utan innehåller livskraft och kan veckla ut hjärtblad och rötter i mullen. Att orden jag läser bär vidare, föder nya ord, nya tankar. Om jag går till mig själv, märker jag att jag gång efter gång överraskas av enkelhet. Jag vet ju att (jag tycker att) bra poesi är just enkel. Utan stora åthävor, inte låter språket dölja sprickor och krackeleringar. Ändå är det en fin överraskning när jag hittar poesi som hittat fram till den där enkelheten. Som är som ny varje gång jag läser den. Jag tror på kommunikation, och på poesi som kommunicerar ivrigt och allvarligt med läsaren. Men med nära till skrattet. Eller åtminstone till leendet.

(Författarfoto Matilda Saul. Med tillstånd av författaren)