Jag tycker det är rätt spännande att recensera diktsamlingar som innehåller ämnen som är främmande för mig och i detta fall öppnar sig en rätt okänd värld i Fredrik Westins senaste diktsamling Ateisten i skyttegraven. Det finns ungefär 7% ateister av världens befolkning och efter att ha läst Ateisten i skyttegraven, så betvivlar jag inte en sekund på att Westin är en av dem.

Jag själv har alltid trott på någonting högre än människan. Att vi skulle vara ensamma och bara uppstått från en big bang och kaos är oförståeligt för mig. Hur skulle alla mästerverk i skapelsen runtomkring oss ink. människan var en slump och hur skulle allt kunna hållas ihop av ingenting? Jag försöker förstå detta och kanske Ateisten i skyttegraven kan hjälpa mig med det.

Att läsa Ateisten i skyttegraven är att vandra förbi gläntor av meningslöshet till sjöar av bitterhet, där tron på människan i sig själv och kärleken är allt (vilket iof har sin poäng). Det är inte första gången jag läser poesi där diktjaget ser sig själv som ett ”misstag” i Guds skapelser. Dikten ”genesis” är en bra sammanfattning över bokens helhet, där Westin diktar:

”jag bär svedda vingar som inte kan flyga
de hänger från mina axlar
de hänger från dina axlar
Ikaros vingar
jag bär på stenen som jag inte kan släppa
den ligger på mitt bröst
den ligger på ditt bröst
Sisyfos sten sten
på den står det graverat

jag-är-ditt-fel”

I min värld av mirakel och änglar är det här så främmande trakter för mig och trots att jag haft mina tvivel genom årens gång, så har jag mer tvivlat på mig själv än på den osynliga världen runtomkring mig. Jag vet dock att en stor del av författare och poeter delar Westins åsikter i ämnet och jag respekterar givetvis att alla får tro på vad de vill, men det känns så främmande för mig.

Werstin har ett filosofiskt och blomstrande språk som målar diktarna i silver och melankoli. Det finns en romantisk ton till diktjagets ateistiska syn och jag läser vidare i dikten ”patogenas”:

”livet är en dödlig sjukdom
vi föds alla med samma dödsdom
utmätta
avmätta
palliativa
bouppteckningen skissas det på sedan länge
det blir röta i förgreningarna

karies i tidens tand

demens i våra minnen
vi blir en augustihimmel redan i början av maj

till slut minns vi inte ens längre när vi var
målarfärgsfläckiga och lyckliga
men även då
så kommer jag alltid
att bära en tatuering av dig
på insidan av min själ”

Så kan det låta när Westin diktar och där sätter jag punkt för den här recensionen och nu ska jag ut i skogen på en promenad och prata lite med mina skyddsänglar och be om mer ljus över vår fallna värld…