Hej på er! Det har blivit dags för det åttonde avsnittet av min intervjuserie “Förläggare om poesi”, där jag diskuterar poesi med bokförläggare från Finland och Sverige. 

Dagens gäst är Joakim Petersson från Miders förlag som bor i norra Skaraborg utanför Töreboda (granne med skogen). 

Joakim är diversearbetare vid sidan om förlaget, gör hemsidor, web-butiker samt trejdar en del – främst dessa sysslor. Hans fru arbetar också en del med förlaget, även om Joakim fattar de huvudsakliga besluten.

Trevligt att du vill medverka i min intervjuserie om förläggare och poesi, Joakim. Min första fråga till dig är följande: Hur kom det sig att du startade upp Miders och vad är visionen med förlaget?

– Jag funderade ett tag vad jag verkligen ville göra i livet och jobba med litteratur, på något sätt, kändes inspirerande. På det sättet skulle jag också fått utlopp för min kreativitet vilket får livets banaliteter, som vi ju alla måste möta på daglig basis, att tappa sitt grepp och släppa en fri. 

Kreativitet är väldigt viktigt för människan för att ernå sund balans i livet. Knepet, iaf för mig, är, när man ger sig in i ett projekt, att inte tänka så mycket utan bara göra det. Hur svårt kan det vara liksom? Den inställningen. Utmaningarna kom ju såklart, men övervanns en efter en. 

Visionen för förlaget var till en början lite outredd, för ett förlag är ju aldrig bättre än inkommande manus, men innerst är det poesi som ligger mig närmast, klart närmast, för poesi kan, om den är bra, med ord uttrycka vad som egentligen inte kan uttryckas med ord. Det är magik. Vad litteratur anbelangar är poesi som uttrycksform helt överlägsen, enligt mig. 

Betänk att jag var hyfsat ung när jag startade förlaget, mindre förnuftig, mer magisk…som ju ungdomen är innan vi fjättras till oigenkännlighet och förvrids i livet. Romankonsten är kringgärdad, därför mer ointressant per definition. Ingen roman står – egentligen – emot tidens tand, men poesin har den förmågan om den praktiseras som den är ämnad eller åtminstone har potential att praktiseras.

Hur viktig del är poesin av ert utbud av böcker?

– Poesi är Miders själ. Men efterfrågan på poesi är minst sagt skral. Säljer en diktbok 200 ex är det bra. Ofta handlar det om ca 50 ex, även om det är en lysande diktsamling… Bedrövligt. Så är det för alla förlag; inte ens de allra största förlagen säljer mycket mer än så av poesi och ger därför ut färre och färre poesiböcker. Men vem är egentligen förvånad? Det är så det ligger till för mänskligheten i stort som mest försöker underhålla sig så bäst den kan med konsumtionskultur i sitt spirituella moras. 

Världen är avsmalnande. Men poesi är ett motgift för detta. Om man nu ska generalisera för att definiera sin målgrupp … Men det finns också en uppsida angående detta, för de mindre förlagen, att de stora förlagen ger ut allt mindre del poesi, det är att de små förlagen kan få in poesimanus av hög litterär kvalité, medan vi ligger för långt ner i hierarkin, näringskedjan, för att få in romanmanuskript av hög litterär kvalitet – om den inte är tex för smal, esoterisk, nischad, egensinnig etc för att ha potential att nå tillräcklig kommersiell framgång. 

Och vi, som har mindre till medelstora förlag, måste ju också ge ut romaner för att nå större försäljning än vad poesi förmår för att kunna driva vidare förlagsverksamheten i stort. Att bara ge ut poesi håller ju inte ekonomiskt, på långa vägar. Särskilt nu när biblioteken mer eller mindre slutat köpa in poesiböcker.

På Miders hemsida står det ”We believe in making a difference”. Vad skulle du säga är den röda tråden i er utgivning utöver de raderna? Vilka oskrivna böcker från framtiden drömmer du om att ge ut?

– Har nog redan till största delen svarat på den frågan, den röda tråden i utgivningarna är att läsaren ska definiera och börja tvivla på vad som fjättrar sin ande från att flyga fritt, att ta sig utanför förnuftets i grunden trånga hägn för förnuftet är en ganska ringa del av människan när det kommer till kritan. Något ganska statiskt och sterilt som stänger dörrar istället för att öppna dem. 

Den insikten. Vilket såklart är möjligt även med romaner, den högsta alptoppen därvidlag måste väl vara ”Pan” av Hamsun som det oöverträffade exemplet, så även romaner kan bli en del av Miders vision. Siddhartha Sebastian Larssons romaner, som vi givit ut, bär ju den prägeln, har det elementet. Även Johannes Rickardssons roman ”Mysterium” är ju en gåta som inte låter sig lösas ”i huvudet” utan som endast kan lösas i en eruptiv frihetskänsla. 

Finns det bra och dålig poesi enligt dig eller handlar det mer om slarv i dikthantverket i sig självt när inte manuskripten räcker till för utgivning?

– Jo det finns dåligt skriven poesi. Men det tar ju sin tid att bli en bra poet. Ofta är en ”dålig” poesibok mer ojämnt än direkt dålig. Alla poesimanus vi fått in har  innehållit några riktigt bra rader minst, så de handlar om att poeten för sig själv måste finna dessa rader, isolera dessa och sedan arbeta vidare och finna en hög jämn nivå, utvecklas så. 

Jag menar, allt finns ”därute”, det handlar ju om att koppla upp sig och låta det omvandlas i ord och inte övertänka och alla människor kan ”koppla upp sig”. Tror det var Stig Larsson som sa: ”Jag förstår inte vad jag skriver” och det är inställningen hos en poet av hög karat. Man skriver i den andan, för det man kopplas upp emot är större än sig själv och kan inte ”förstås”, inte medan man skriver iaf. Sedan kan det ju klarna och det som får det att klarna är magiken.

Hur mkt har läsandet påverkat ditt eget liv och hur tror du ditt liv skulle ha varit om du inte läst allt du läst? 

– Läsande har spelat en roll i mitt liv. Jag har förhållandevis inte läst så många böcker, utan jag har under åren funnit mina favoritböcker som jag läser om och om igen. Som förläggare har det hjälpt mig att få en tydlig referens och jag vet vad jag söker, vet vilka visioner jag har. 

Om man skalat bort all min läsupplevelse genom livet hade jag nog bosatt mig ute i en skog nånstans och försökt skaffa mig ett jobb på fickan, nåt inom data eller något som som jag lite smidigt kunde använda för att kroka av lite stålars för överlevnad. Förresten levde jag så i 10 år innan jag startade förlaget.

Och min sista fråga: Finlandssvenska poeter. Hur mycket har svenskarna att lära av dem och vice versa?

– Jag har rätt dålig kunskap om finlandsvenska poeter, mer än att jag lagt märke till att de ofta har en lyhördhet för svenska språket och dess klang, som vi själva ofta är lite hemmablinda för och tappar bort.