Ordens kraft sprängda över vita pappershimlar. Ett oändligt slott av ord. Bokstävernas fest i salar av tidlöshet som nuddar livets periferi. Jag försöker, men kan inte fånga den, den fångar mig, den skriver genom mig.

Poesin som ständigt bländar mig. En mäktig sol som lyser upp mitt inre landskap. En komet som störtar genom inspirationens pupill. Poesins mantel över språkets dräkt. Dikten inuti dikten.

Här andas jag melankoliskt midvinterljus, här är jag fri som en stark vårvind i en värld utan begränsningar. Doften av komprimerade världar i ett förgyllt språk.

Jag störtar med maskinskrivna kometer förbi idolskrik och hysteriskt brus. Jag störtar in i ett större sammanhang, i en djupare realitet. Här andas jag stjärnfall. Här drömmer jag människa.

Jag måste skriva för att inte glömma allting som betyder någonting.

Genom dikterna som föder mina hjärtslag.

Dom som blev mig givna.

(Bild från Pixabay)