Harding har varit med ett tag. Han debuterade som poet för över 50 år sedan och har sedan dess gett ut ett tjugotal diktsamlingar och Från vinter till vinter är alltså en av hans senare böcker och så här skriver förlaget om boken på sin hemsida:

”Gunnar Hardings tjugonde diktsamling sedan debuten 1967 heter Från vinter till vinter. Från mörker och kyla till mörker och kyla. Det har alltid funnits en svärta i hans dikt, som har tämjts med perfektion, med uppsluppenhet och lätthet i uttrycket. En poesins Charlie Chaplin.

En personlig poet har han alltid varit, inte minst genom sin karaktäristiska stil. Men här sliter Gunnar Harding nästan demonstrativt av sig alla skyddande masker, alla försök till kurragömma. Ålder kryper inpå. Kärlek torkar in. Staden mullrar ända in i lägenheten där stillheten inte infinner sig. Ord söker sig tillbaka. Ord från det förflutna. Allt som slagit ut i grönska kommer att ”dränkas i ett hav av löv”. Men det är också den mörkare glädjen som sveper in i samlingen, inte bara åldrandets fimbulvinter. Gunnar Harding har doppat penseln och pennan i järnvitriol och galläpple och det känns på smaken.”

Det här är min första bekantskap med Harding och visst diktar den gamle poeten tryggt och utan ”onödiga krusiduller” i Från vinter till vinter. Stillsam läsning invävd i vardagsrealism och poetiskt skimmer är nog en rätt adekvat benämning på lyriken framför mig. Jag läser inledningen i dikten ”Följetong”:

”Stannar upp ett ögonblick
i korsningen av Strindbergsgatan och Erik Dahlbergsgatan
där två stora män hedras med ett övergångsställe.
Husen runt omkring är rätlinjiga
Cementkulisser.
Det är vi som ska utspela oss,
stanna upp ett tag
och fortsätta igen,
var och en i sin egen berättelse
och samtidigt medagerande
i en följetong där mycket litet händer,
men som ändå när den avbryts lämnar oss
i en spänd förväntan.”

I den poetiska berättarstilen får jag som läsare följa Hardings diktjag från ålderns vinter och vidare till minnen av en förfluten tid. Dikterna snuddar till och från vid det melankoliska, men är ändå mer vardagsrealistiska i sin helhet. Boken känns som sagt var stillsam och långt från vår hysteriska smartphonetid (Jo, jag ska sälja min smartphone och har redan införskaffat en gammal Nokia som man i stort sett bara kan ringa från och det känns som om livskvalitén redan har höjts avsevärt efter ett dygn av minskad skärmtid).

När jag läser Från vinter till vinter vandrar jag från vinter i nutid till sommarminnen från förr. Jag passerar musik som lindrar ensamheten och går vidare till Drottninggatan ”i folkvimlet, i tankevimlet, i ordvimlet där vi alla är sär skrivna, sär egna, påpälsade med neddragna mössor i snöyran”.

Det känns lite som att dikterna talar direkt till mig som läsare och efter att ha läst genom Från vinter till vinter ett par gånger, så blir jag nyfiken på Hardings tidigare dikter. Vad diktade han om för femtio eller trettio år sedan? Det ska jag försöka ta reda på. Men först ska jag avsluta den här recensionen med några rörande rader från sidan 55 där Harding diktar:

”Jag är en gammal man nu
och jag ser
hur detta sker och sker igen
i denna främmande stad
där jag har bott i sjuttio år.
Bakom den stängda dörren
med mitt namn på brevinkastet
i vita plastbokstäver
har lysande förtvivlande illusioner
släckts ner till en torsdags verklighet
med medvetslösa dammråttor i hörnen”.