Välkomna ska ni vara till en filosofisk kvart med Nicko. Idag tänkte jag filosofera lite om språket. Efter att jag läste diktsamlingen C av Charlotte Jung började jag fundera lite på alfabetet och bokstäverna och på språket inuti språket. 

Om vi tar bokstaven i som exempel, så har vi ju lärt oss att i:et är en bokstav av våra tjugonio bokstäver som formar det svenska alfabetet. Men om vi för en stund glömmer bort allt vi lärt oss om språket och blundar och låter våra hjärnor vara som ett vitt papper. Vad ser vi då här framför oss?

i 

Ett steck som är lite avklippt längst upp? Ett ljus på avstånd med en liten låga ovanför sig?  Dessa funderingar förde mig vidare till bokstaven A. Kolla noga på denna symbol och glöm för en stund allt du lärt dig bokstaven. 

A

Och här tar vi ännu ett steg djupare. Räta ut A:et. Ta bort bryggan i mitten och räta upp det upp och nervända V:et. Vad har vi då. Ett rakt streck. 

Låt oss gå tillbaka till det gulliga lilla i:et. Låt oss klistra ihop pricken ovanför strecket och vips så har vi även ett rakt streck där. Om vi sålunda fortsätter på samma sätt genom alfabetets parad och rätar upp varje bokstav och för dem samma till en enhet vad får vi då? 

En vertikal linje. 

Tänk nu på själva språket. Det vi skriver och talar. Tänk på poesin. Ta nu den vertikala linjen av en enda sammansatt bokstav och skriv en dikt av den.

Hur skulle ord och meningar förvandlas om avståndet mellan bokstäverna suddades ut? Om alfabetet var en formbar symbol i motsats till det moderna alfabetet som är söndersprängt till småbitar? 

i är inte längre ett i som jag lärt mig att se det. Det är en skärva från ett större sammanhang som ständigt söker bekräftelse av sina bokstavssyskon. 

i är ett blixtlås i språkets ursprungsdräkt. En tagg av begränsning i det obegränsade. Dessa meningar hade aldrig behövts existera i bokstävernas ursprungsform. De imploderar i sin myrstack av mutationer. Hur mycket av det vi skriver behövs egentligen skrivas och är vårt språk upplagt för att säga massa saker som egentligen saknar någon som helst betydelse? 

Blir vi slavar till ett lägre språk som gör oss fångna istället för fria i vår sätt att kommunicera? Eller skulle vi hellre fortsätta på den väg vi nu går. Och föröka vårt alfabet med ytterligare tjugonio nya bokstäver som får trängas mellan våra befintliga tecken?

Avslutningsvis. Tänk om alfabetet verkligen är en formbar symbol som tappat bort sitt ursprung och i skuggan av det förflutna törstar tanken efter det som är för stort för ögat att se. Att språket för oss framåt och inte runt i cirklar, där vi människor omkring irrar runt som vilsna i:n i språkets dans..

Tänk om poesin är bryggan från framtiden till nuet. En plats där språkdräkten inte längre är en krossad spegel och där bokstäverna inte är glasskärvor. 

Hur skriver vi utan bokstäverna i vårt inlärda språk? Jag tror att dikten nosar på någonting åt det hållet och att det är det som gör den så unik. Att vi kan känna bortom ordens tillfälliga ridåer. Att vi kan känna någonting som alltid funnits där, men som vi tappat bort inuti vårt begränsande språk. Någonting större än oss själva som rymden och havet inuti.