Får det lov att vara lite dansk ångest i lyrikformat? Gillar du undergångsflirtande poesi som dryper av mörker? Då är nog Dikter 2014 av Theis Ørntoft någonting för dig…

När jag läser Dikter 2014 av Ørntoft känns det som om jag blir inbjuden till ett nihilistiskt mardrömsdisco där meningslösheten och ångesten dansar go-go i en ändlös replay.

Boken i min hand innehåller mycket intensiv poesi och nog är man rätt slutkörd efter dansen är klar.  Ørntoft diktar inledningsvis på sidan 15 och jag läser:

“Jag drömde att vi inte längre låste varandra

i mänskliga former.

Jag drömde att små fästingar 

sög sig fast på sekunden jag föddes i 

så att grundvattnet på en fjärran planet blev blod.”

Att läsa Ørntoft är att gå genom poetiska korridorer av “katastrofmedvetenhet” till “Arktiskt kommando”, där tung hårdrock flämtar till i bakgrunden.

Dikter 2014 känns som en ångestfylld dagbok av tankar som studsar från vardagen till framtidens förfall. Till och från under resans gång i boken tycker jag synd om Ørntoft, som jag hoppas mår bättre i verkligheten än i sina dikter…(fast dikterna är väl minst lika verkliga som verkligheten?)

Jag börjar dock tappa intresset för boken efter ett tag pga att jag inte orkar ta till mig av all cynism som översköljer sidorna. Och när Ørntoft skriver följande ord på sidan 52, så är det ungefär där som jag tappar mitt intresse helt och hållet för den här boken.

“Jag förstår nästan ingenting längre.”

Nä, världen är en mörk och brutal plats och när vi stirrar oss blinda på allt jävulskap som människan uträttat under millenium av galenskap istället för livets ljusglimtar, så är det nog lätt att tappa hoppet som tydligen Ørntoft gör i sin becksvarta diktsamling.  

Ämnena som Ørntoft behandlar i Dikter 2014 är ju på modet nuförtiden och passar som handen i handsken i dagens kulturklimat, där poetiska spegelbilder av den trasiga mänskligheten och dess brister är varmt välkomna. Speciellt ur en synvinkel där synonymer till allt vad som heter hopp kraschar in i en poetisk tegelvägg. 

Mår man dåligt och vill må lite sämre och vandra in i en labyrint av svartsyn, så rekommenderar jag varmt Dikter 2014 av Theis Ørntoft.