Vad har vi här då? Tätnande rum av Harri O. Niskanen heter verket framför mig och med handen på hjärtat, så kan jag inte erinra mig om att ha läst en enda dikt av Niskanen tidigare. Så det är med spänning som jag börjar bläddra i boken framför mig…

…och minsann. Desto mer jag läser lyrik, desto mer poetiska skatter hittar jag och Tätnande rum är inget undantag. Korsholmaren Niskanen diktar piggt och intensivt med färggranna metaforer och överraskande bilder. Det här är en poet som definitivt har en egen röst och jag läser en bit in i boken:

”I splittrad tankegång

utan strumpa, toffla.

Likt likgiltigt vilande vallhund

vaknar jag av naturliga gräs-

stråns stick.”

Tätnande rum blandas friskt av korta och lite längre dikter. Det känns som det är mycket som pågår hela tiden i Niskanens diktuniversum. Det är rafflande och innovativ läsning som är fylld med överraskningar genom bokens åttio sidor. Det var länge sedan jag läste poesi som är så mycket av allt som i Tätnande rum. Niskanen diktar vidare: 

”Odlat land är himlens bädd,

bolstrets väckande kanter rödaktiga.

Silkesfin reflex lyser i lakanen

av gräs, regndroppar.

Måndimman seglar som ordlös fästmö.”

Jovars, Niskanen har både rejält med fantasi och vet hur man styr språket som ett exklusivt fartyg över lyrikens hav. Stämningen i Tätnande rum är som sagt var intensiv, men även klurig till och från. 

Ibland vaknar jag upp ur boken och undrar vad Niskanen egentligen vill få sagt i några av dikterna. Fast det spelar egentligen inte så stor roll, eftersom helhetsintrycket av Tätnande rum övertygar i sitt blomstrande språk och gedigna dikthantverk.

Avslutningsvis så sammanfattar bokens sista dikt rätt mycket den genomgående stämningen i diktsamlingen. Niskanen diktar och jag blir inspirerad av rader som dessa: 

”Somna med nyckelordet

i fickan, livet att leva när dagar,

vänner följer nätter till slutet, dagern.

Månen, ett tredje öga över fälten,

slipad yta, att sakna skjuts in i tryckvåg.

Med nyckelordet i fickan,

somna med öppna ögon.”