Välkomna ska ni vara till det tredje (av tio inplanerade) reportage som handlar om bokförläggares relation till poesi. Denna gång ska vi få träffa Johan Jönsson som driver Vendels förlag (som är stationerat i Malmö och Uppsala) och så här presenterar förläggaren själv bokförlaget:

– Vi ger mest ut poesi och essäistik, men har ambitionen att också syssla med dramatik. Det är ett bra sätt att umgås med folk. Kan varmt rekommendera att ha ett förlag. Särskilt om man lyckas få någon annan att sköta ekonomi och bokföring – som tyvärr ligger på mig – men man kan inte få allt i livet.

Hur kom det sig att du startade upp Vendels förlag och vilka är dina visioner med förlaget?

– Ärligt talat var det mest av misstag. Min personliga vision – som nog får stå mest för mig snarare än för förlaget som helhet – är att vara ett litet kugghjul i ett stort litterärt maskineri. Jag vill bara göra världen lite vackrare. 

Vi riktade in oss på poesi, essäistik och dramatik eftersom det finns bra sådan som inte trycks eftersom det inte finns någon större kommersiell potential. Bra fritidssysselsättning, således, eftersom vi driver förlaget vid sidan av annat arbete. 

Jag vill ta den skärva mänsklig civilisation som är mig given och lämna ifrån mig den i ett bättre skick än när jag fick den – behandla livet efter samma princip som en lånad sommarstuga, ungefär. Jag brukar likna det vid att vara kassören i en lokala orienteringsklubben. Någon måste alltid få saker att hända. Jag har valt det här som ett av mina områden att göra nytta på.

På er hemsida står det: ”Vendels förlag är ett mindre kvalitetsförlag med fokus på dramatik, poesi och essäistik”. Hur viktigt del tycker du poesin är det litterära utbudet generellt? 

– Å, det går att besvara på flera sätt. En rimlig definition av om någonting är viktigt är att det faktiskt når läsare och sätter spår i världen och hos människor. I så fall är det svårt att säga någonting annat än att poesin är jämförelsevis oväsentlig. Det är prosan som dominerar hos handlarna och prosan som dominerar i stugorna. 

Ett annat sätt att se på frågan är om poesin har en viktig funktion att fylla. Det är förstås rimligt att låta någon som har ett poesiförlag avgöra – de är insatta och kan säkert ge ett neutralt och opartiskt svar. Poesin slår mer direkt än prosan. Gör andra saker. Kan ta sig andra friheter. Ja, jag tycker att den behövs i det litterära utbudet och i bokhyllorna.

Hur mycket brukar ni redigera de diktsamlingar ni ger ut? Är det mycket som behöver fixas till eller är de flesta manuskripten i toppskick när de anländer?

– Manusen är bra, förstås, det är därför vi väljer att ge ut dem, men det blir mycket redigering. Det kan vara språkliga detaljer, rytm, eller bara att utvecklingen fastnar på en platå lite för stor del av boken.

Liv Gingnell som har varit redaktör för alla poesititlar som vi har gett ut, och våra två närmast kommande som i princip är färdigredigerade – Jonas Grens Tävlingsdräkten och Charlotta Jonassons Norn – är fantastisk. Noga med detaljerna. Biter sig tag i språket som en grävling och vägrar släppa förrän hon tycker att det håller. Det blir ett antal redigeringsomgångar fram och tillbaka. 

Vi skriver faktiskt ut redaktörens namn i våra böcker, eftersom vi tycker att det har så stor påverkan att det är rimligt att läsaren bör kunna se vem som har haft redaktionellt huvudansvar för boken. Vår funktion är inte – åtminstone inte bara – att vara en grindvakt, utan att se till att de manus vi får in är så bra de kan bli när de sedan möter läsaren.

Hur tycker du poesin mår i Sverige 2020?

– Å ena sidan publiceras det ändå hyfsat mycket poesi i Sverige och den svenska poesin är litterärt stark. Vilar på ett stabilt arv. Å andra sidan funderar jag på hur mycket skada den tar av syrebrist. ”Den totala utgivningen av poesiböcker i Sverige var 2016 tvåhundrasextiosju, 2017 trehundratjugofem och 2018 fyrahundratretton titlar, enligt Nationalbiografin”, skrev Magnus William-Olsson i förordet till 2019 års litteraturkritiska poesikalender. 

Det är förstås utmärkt, för mer utgivning betyder ändå fler som kan hitta till lyriken, men jag tror inte att den svenska poesiläsarskaran har nästan dubblats på ett par år, så i viss mån handlar det väl om att det blir trängre i en liten litterär fåra. Det är väl inte direkt som om de flesta som växer upp i dag hinner möta en överväldigande mängd poesi heller. Inte hemma, inte i skolan. 

Kanske större chans att de ramlar på Rupi Kaur eller dylikt på Instagram? För snart ett par år sedan hade Fokus ”poesins makt” som tema, och det talades om ett nymornat poesintresse, men som Jonas Ellerström konstaterade märks det i så fall inte i försäljningen. Alltså: den svenska poesins främsta problem är nog inte litterärt, utan i förhållandet till läsaren. Vi bor i ett land där de allra flesta inte kommer i kontakt med tillräckligt mycket poesi för att riktigt förstå hur den fungerar. Svårt att bli entusiastisk poesiläsare då.

Har du några visdomsord att dela med dig till poeter som inte har lyckats få ut sina böcker på förlag. Vad bör de fokusera på för att komma framåt i sin utveckling av diktandet?

– Det beror förstås mycket på vem man är och var man befinner sig i sin utveckling. Det enskilt vanligaste misstaget vi ser är att man vill skriva lite mer bunden poesi, men lägger all energi på rimmen och missar att arbeta med versmåtten. 

Jag tror att många helt enkelt missar att mycket av kraften i dikter de har läst och tyckt om kommer från rytmen. I det fallet måste man arbeta med det rent tekniska hantverket. Ariel gjorde en kulturgärning nyligen och släppte sin litterär kritik-serie gratis på nätet, så jag har börjat slänga med en länk till Eva Liljas Poesins rytmik i refuseringsmejlet ibland. 

Vi är absolut öppna för att även ge ut rimmad vers – vår nästa titel blir faktiskt en sonettkrans, Jonas Grens Tävlingsdräkten – men jag har mycket svårt att tänka mig att vi skulle göra det utan att författaren har tagit hänsyn till versmått. 

Vi får också in en del manus som är mycket korta. Ibland känns det som att vår verksamhet har tre delar: litteraturutgivning, att recensera svenskt vin på Twitter och att berätta att det finns kulturtidskrifter som man borde prenumerera på och kan skicka in dikter till.

Men för många handlar det mest bara om att fortsätta läsa – läs mycket, och läs mycket publicerad poesi – och fortsätta skriva, och att läsa det man själv skriver med ett lagom kritiskt öga. Inte nödvändigtvis för att fråga sig om det var bra eller dåligt, utan för vad man kan göra bättre nästa gång. 

Försök också förstå vad som händer i poesin i din samtid. För personer som bor i Sverige har Örnen och Kråkan en årlig poesikalender: att läsa de senaste årens kan vara en god ingång för att få känsla för marknaden. Visst kan man skriva helt för sin egen skull, men om målet är att bli förlagsutgiven kan det vara bra att förstå vilka förlag som finns och vad de trycker. 

Det är lätt att få intryck av att en del som drömmer om att bli poeter inte själva är några större poesiläsare. Det skall förstås inte hindra dem från att skriva om det roar dem, men det gör det nog mycket svårt för dem att bli förlagsutgivna poeter.

Och där sätter vi punkt för den här intervjun och för er som vill har mer information om Vendels förlag, så kan ni hitta det här:

http://vendelsforlag.se/

(”Fotograf: Henry Söderlund. CC BY 4.0.”)