Jag har längre trott att jag sysslat med minimalistisk lyrik, men efter att ha läst C av Charlotte Jung inser jag rätt fort att jag bara nosat på genren. 

C är utan tvekan den mest minimalistiska bok jag någonsin läst. Mitt första intryck efter att ha läst boken var förvirring. Det andra intrycket nyfikenhet. Det tredje intrycket var en glimt av lycka över att fått ta del av en ny dimension av poesin och språket som uttrycksform.

C är mycket konst och i konsten finns några få ord och tecken som väger tungt. Boken får mig att inse ännu en gång hur begränsade traditionella poeter är i sitt sätt att utrycka sin poesi. Hur skulle det vara om poeter började experimentera mera med själva layouten och språket i sina dikter? Skulle inte den konstnärliga dimensionen skänka ytterligare djup till lyrikens storslagna landskap?

Jag får känslan av att C är en bok som man antingen älskar eller hatar. Förstår totalt om vissa kan tycka att upplägget är trams, medan andra kan se storheten i att öppna nya dörrar till språkets djup och rymd. 

För mig är C ett konkret uppvaknande från ett inramat skapartänk, där jag nu ser språket med nya ögon och för första gången i mitt liv stå öga mot öga med tvättäkta minimalism. Det är en dramatisk syn. 

Jag välkomnar varmt den här sortens hybrid av poesi och konst som tidigare passerat min radar. C är så mycket i det lilla och istället för att citera de få ord som smyckar C, så rekommenderar jag detta poetiska konstverk till alla poesiintresserade som vill utvidga sin skaparblick.

C går att beställa från: http://vandblad.com/utgivning/