Det har blivit dags för en ny diktsamling av Kurt Högnäs, som har har pysslat med poesi ett tag… (https://nickopoet.wordpress.com/2019/01/05/poetens-lordagssoffa-40-kurt-hognas/) 

Någon gav vinden ton heter alltså boken i fråga och innan jag tycker till, citerar jag Schildts och Söderströms som skriver följande om boken på sin hemsida: 

“Kurt Högnäs debuterade 1955 i en annan tid. Konsekvent fortsatte han sitt lyriska författarskap in i ett nytt millennium. I Någon gav vinden ton ger Högnäs ett nytt prov på sin förmåga att förtätat och mästerligt förena den konkreta verkligheten och naturen med allt det vi inte kan uppleva med våra sinnen, det näraliggande som vetter mot evigheten (Erik Bergqvist, HBL). Någon gav vinden ton är ett lyriskt testamente över ett viktigt författarskap som pågått under åtta årtionden.”

Först och främst; Jag har uppskattat diktsamlingar av både Högnäs den äldre och den yngre (Gunnar Högnäs) och innan jag tog mig an Någon gav vinden ton, så funderade jag på om ålderns vinter skulle blåsa bort skärpan i Högnäs nyskrivna poesi. Skulle spår av mänsklig trötthet sträcka ut sin skugga över diktverket och ta bort skärpan i Högnäs poesi? 

Jag behövde inte läsa många sidor i Någon gav vinden ton, då jag fort insåg att min oro var ogrundad. Den första dikten i boken gav mersmak direkt:

“Där jag

på randen av

ett tomrum

blev påförd kropp

tog mig ett liv

till fånga”

Jag fortsätter att läsa och blir insvept i en naturdoftande miljö av “Gläntor av september” till  “Döden/var ett barn/av sin tid/Med odödlig image”. Högnäs diktskrud är rejäl och fylld med djup och färger. Någon gav vinden ton är gemytlig läsning och dikterna gräver sig in i blicken på ett okonstat vis. 

Döden och livet går hand i hand genom den naturromantiska framtoning som smyckar i bokens 121 sidor.  Högnäs diktar på sidan 61:

“Denna natt

under luftfärd

från min balkong

ensam i gondol

under månen

blev jag upptagen

av universum”.

Det är som sagt mycket natur i boken. Ett ämne som tycks vara lika populärt idag som förr i tiden. Högnäs diktande 2020 känns både spännande och suggestiv. Han får dom poetiska landskapen att kännas levande och zoomar in detaljer i ett mångfacetterat spektrum. Det gillar jag!

Finns det nåt att klaga på då ang Någon gav vinden ton? Nå, den är väl inte så otroligt innovativ egentligen. Men måste en bra diktsamling vara det? Nix.  Mångfacetterad och mysig poesi av hög kvalité är det hursomhelst frågan om här. 

Kurt Högnäs är en poet som fortfarande är att räkna med trots sin höga ålder. Han skriver varm och sympatisk poesi som inspirerar. Någon gav vinden ton är vacker i sin romantiska  stillhet. Jag hoppas att det blir fler diktsamlingar av Högnäs, innan ålderns vinter har gjort sitt.