En av fördelarna med att bli publicerad på stort förlag måste ju vara att man får snygga hårda pärmar till sina böcker. Niklas Rådströms diktsamling “Då, när jag var poet”, är inget undantag med sitt konstverk till omslagsbild gjort av Catharina Günther-Rådström. 

Rådström har diktat i perioder sedan debutdiktsamlingen “Med tystnad närbesläktade dikter” och efter tjugo års diktpaus är han tillbaka med Då, när jag var poet som jag ska skriva lite om här. Men först ska vi se vad Bonniers har att säga om boken på sin hemsida:

“Tjugo år efter sin senaste diktsamling återkommer Niklas Rådström som poet med dikter som pendlar mellan det djupt personliga och en dialog med levande och döda.

Då, när jag var poet är en efterlängtad återkomst till poesin av en av sin generations främsta lyriker.”

Att läsa Rådströms dikter är som att försvinna in i en melankolisk och skör verklighet där lyriken är ett öppet fönster mot poetens hjärtslag. Dikterna behandlar ämnen som själva poesin, sjukdom, prosadikter m.m.

Medan jag läser Då, när jag var poet färdas jag bland annat förbi “…ett museum som drömmen drömt”, ”Grodan i gropen/Myran på marken/Snoken på stenen/Simporna i sjön” och vidare till “Den svarta ormen som äter sin egen svans”.

Rådström bränner till och från på med metaforer inbakade i en romantisk ton. Jag blir imponerad av rader som:

“Kölden sluter världen

i ett brev av frostat glas

att sända till någon

på tystnadens vintergata.

Isarna!”

Trots att dikterna klaffar mer eller mindre, så känns det som någonting saknas. Jag vet inte bara vad. Det är som jag inte blir så rörd av Då, när jag var poet – som jag skulle vilja bli.

Boken känns som en ypperlig lektion hur man skriver god lyrik och kanske det är just det som är det som är svaret på min fråga vad jag saknar – Det skickliga diktandet som känns halv svalt i sin vackra språkdräkt. Rösten som inte riktigt når mig från bokens hjärta.

I slutet av boken kommenterar Rådström sitt verk med de inledande orden: “Att vara poet kräver en ständig beredskap, som att gå brandvakt för att se var några fraser flammar upp med sina bleka blå lågor.” 

Jag skulle vilja ge samma råd för de som läser Då, när jag var poet. Att läsa poesi kan ibland vara lika krävande (och givande) som att skriva lyrik. Ta den tid det tar. Det finns många dikter som lyser upp Rådströms universum som är manifesterade i Då, när jag var poet.