Bo Carpelan är en av de mer kända finlandssvenska poeterna i modern tid. Han gick bort 2011 och jag minns när jag intervjuade honom några år innan det och blev inspirerad över hela hans poetiska framtoning.

Carpelan debuterade redan 1946 med “Som en dunkel värme” och gav därefter ut runt fyrtio böcker (diktsamlingar och prosa). Han skrev även barn och ungdomsböcker och gjorde en hel del översättningar av finsk litteratur till svenska. 

Ögonblickets tusen årstider som jag ska recensera nu kom alltså ut 2001 och så här skriver Bonniers om boken på sin hemsida:

“Titeln på Bo Carpelans nya diktsamling är en rad ur den tidigare samlingen Marginalia till grekisk och romersk litteratur (1984), och beröringspunkterna mellan böckerna går djupare än så. I Marginalia skapade Bo Carpelan sina bilder, associationer, aforismer och lyriska fragment inspirerad av läsningen av de grekiska och romerska diktarna. Kortdikterna i Ögonblickets tusen årstider har samma lätta, exakta och avskalat distinkta karaktär, men här är inspirationskällan det upplevda, erfarna, sedda. Dikterna är ett slags ”marginalia till naturen och människonaturen”.

Rakt på sak, så känns Ögonblickets tusen årstider, lite som Tranströmer light i minimalismformat. Ett upplägg som får min poetiska blick att jubla och visst kunde Carpelan dikta med ett stort D. Jag läser inledningsvis i första kapitlet “Årstider”:

“Koltrasten 

i morgondimmans 

klara eko


På alla väderstreck 

himlens ljusblå skjorta”


Alla dessa 

främmande vårar”


och vidare efter några sidor:

“Månköld

svartglans

på vatten och lövverks

tystnad


”Svalvingar

silvrigt vända

i snabb sång”


Naturen blomstrar poetiskt genom sidorna och tonen i språket är meditativt. Det är lätt att komma in i boken och i det andra kapitlet “Porträtt” blandas människa och natur friskt. Carpelan briljerar och målar stora bilder med få ord. Jag läser:

“Målar snabbt

i förtvivlan

glädjens solros”

Det är med glädje som jag läser Ögonblickets tusen årstider. Dikterna säger så mycket i sitt haiku-sneglande perspektiv och i det tredje och sista kapitlet “Återkomster”, fortsätter Carpelan med sina inspirerande diktrader av hög klass.

Vem kan motså rader som:

“Glädjen att gå

i dimma”

och

“Med flaskpost 

en solkig lapp

från en obebodd ö

med en fråga om synonymer

för ordet “ensam””

Om ögonblickets tusen årstider skulle var en ädelsten istället för en bok, så skulle den vara en safir. En klar och lysande safir som slukar upp åskådarens blick och som fortsätter glittra under ögonlocken efter man har tittat klart.