Jag hade en intressant pratstund med Gunnar Högnäs (totalt underskattad poet med pillemariska element i sitt diktande) från Åbo häromdagen. Vi diskuterade för och nackdelar med att ge ut böcker på eget förlag och även om poesin som konstform och fenomen.

Gunnar menade att man inte kan säga att man kan gilla poesi som en helhet..eftersom poesin är så bred och att man förmodligen gillar vissa genrer inom poesi, mer än poesi som helhet…Så kan det väl vara eller?

Så vad har jag då för bok framför mig som jag relaterar till denna diskussion? ”Gives det” av Robert Ståhl som kom ut för snart 20 år sedan och som jag fick av min lillasyster i Småland för några år sen (hon hade tydligen haft Ståhl som lärare i konstfack eller nåt sånt..)

Ok, Ståhl har känsla för expressionistisk kalabalik och är skrivtekniskt en riktigt baddare. Men jag känner ingenting. Orden når mig inte, utan rinner bara förbi. Jag vill verkligen gilla den här boken, för den är charmigt hysterisk på ett bra sätt och Ståhl diktar någonstans på sidan 56:

”Det är så enkelt lalala
Vi behöver bara vara elastiskaa

Vid kroppens tunna hinna
gränsas vi av och berörs

Den genom en och aldrig försvinna igen
och vi känner och blir kända men hejdas sen

Något ligger under och sätter ut allt det kan
trycker mot det yttre och griper sig an”

Och så här håller det på i ca 150 sidor…

Går det att lära sig att gilla alla genrer inom litteraturen och inom poesin? Dystopi är ju ständigt i ropet och skriver man om världens undergång i en snygg förpackning, så är man ju 1000 ggr mer i ropet än nån som skriver om fred på jorden. Jag måste helt enkelt ta en paus i denna recension och tänka på nåt annat ett tag för att få ihop mina känslor om Gives det.

Pausmusik: Sparrow – Adam Hurst

Tillbaka igen och det har gått ca ett dygn sedan jag påbörjade denna recension. Sedan dess har jag hunnit mata katterna flertalet gånger. Jag har även hunnit besöka biblioteket, arbeta, äta osv osv. Och ständigt har jag haft denna bok i tankarna. Vad är det jag inte gillar med den, eftersom den har så mkt som borde tilltala mig?

Visst, det kanske är det jag gillar mest – att jag ständigt återkommer till Gives det utan att förstå varför och blir förbryllad över de meningar som flyter omkring på bokens sidor. Jag läser vidare mittenpartiet på sidan 97 där Ståhl diktar:

”Blåmesens blå huvud strålar av ett ultraviolett ljus
och de där grå små fåglarna som nästan aldrig syns
De nästan osynliga

Pilfinken t.ex. hörs nästan inte

Men varifrån kommer den där nästan ödesmättade tonen av sorg

DET SITTER VÄLDIGT MÅNGA PILFINKAR I ETT TRÄD HÄR

DE SITTER I EN AL OCH TJATTRAR

Oj, oj, vad det ekar mellan husväggarna”

Jag vet inte om detta är geniala eller galenskapta rader döpta i poesins bläck. Ibland känns det som om Ståhl är full sitt diktande, men han hade nog aldrig klarat att få ihop den helhet som ändå Gives det rymmer i ett alltför berusat tillstånd.

Jag måste faktiskt försöka få en intervju med poeten i fråga framöver för att få klarhet i ämnet. Nog är Gives det en märklig läsupplevelse som lämnar mig berörd, fast jag samtidigt är helt oberörd.