Gillar du romantisk poesi som handlar om gnistrande stjärnfall och mysiga sommarkvällar? Gillar du gammeldags rimmande och traditionellt diktande? Gillar du fantasifulla metaforer som blomstrar på lyrikens sommarängar? Då kommer du nog kanske inte gilla Vittnesbörda av Freke Räihä.

Gillar du å andra sidan intellektuell poesi som söker nya vägar inom lyrikens oändliga världar, så kan Vittnesbörda definitivt vara din grej.

Att kliva in i Räihäs diktuniversum är som befinna sig i en hyperintektuellt lyriklandskap där framtidsmodern poesi blomstrar kors och tvärs över sidorna. Jag har aldrig läst nåt liknande som Vittnesbörda och nog fick jag lite yrsel medan jag plöjde genom bokens 172 sidor som delvis behandlar poeter, konstnärer, formgivare m.m på ett poetiskt vis.

Det här är ingen bok man läser över en kopp kaffe, snarare i hängmattan (eller i en långvarig karantän) under en sommar. Det är komplext och massor av allt. Poesi och information blandas ihop till ett litterärt tomtebloss som lyser upp i vårvintermörkret.

Ordet ”Om” återupprepas minst ett par hundra gånger (eller är det över tusen?) genom Vittnesbörda och jag börjar nästan drömmar om flygande ”Om” efter att ha läst boken.

Vittnesbörda är en märklig bok. Mycket märklig. Som en skogspromenad i en skog utan träd. Eller som Sagan om ringen, fast utan en saga eller någon ring. Hela upplägget känns väldigt eget på ett postivit sätt.

Räihä diktar inledningsvis på sidan 40:

”Om jag säger att detta inte är en dialog. En dialog förutsätter att du.
Om jag säger att jag säger det.

Om jag säger att det bara är jag.

Om jag säger att jag relaterar orden till varandra.
Om jag säger, om jag som sagt: det står skrivet.”

Och så fortsätter ”Om” att vandra genom bokens stigar, där diktjaget träffar på en författare som odlar sin trädgård och nån poet som frågar sig vad tid är och vidare genom möten med massa kulturfolk och deras funderingar om allt mellan himmel och jord. Allt detta skrivet i en väldigt avskalad ton, där jag läser om författarens mindre roliga uppväxt till olika tankar om poesins mekanism.

Räihä skriver vidare i början på sidan 114:

”Om jag säger att det finns en ensamhet i varje förlust.

Om jag säger att det handlar om berörbarhet.

Om Eva Hesse säger att idén är att motsäga sig allt inlärt
om livet och om konsten.

Om jag säger att det inte går att reducera till något enklare.”

Vittnesbörda känns mer eller mindre som ett mastodontprojekt av exotiskt slag. Snurrig blev jag av boken, fast på ett behagligt sätt. Att läsa Vittnesbörda är lite som att springa ett maraton. Man blir trött, men det känns bra efteråt.

Freke har även gästat Lördagssoffan och intervjun med honom kan du läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2020/02/22/nickos-lordagssoffa-87-freke-raiha/