Det talas om coronavirus. Människor blir sjuka av corona. Människor dör av corona. Jo, dör gör vi alla nån gång. Men det är ju bara gamla och sjuka som drabbas, det är ju inte så farligt. Nä. Inte farligt. Bara lite jättefarligt. Om man är gammal eller sjuk.

Men då räknas man ju inte som en riktig medborgare. Man är ju en förbrukad människa som befinner sig i en slags karantän utanför samhället…Men vänta nu…snart är vi alla i karantän, snart är vi alla förbrukade eftersom inte inte längre kan vara duktiga konsumerande människor om allt stänger ner. Snart är vi alla…människoruiner som saknar värde….

Du är gammal och du är sjuk. Jag ser dig. Du är reflektion av min framtid. Det brukar vara så det går till. Men vi i-lands människor har varit så upptagna med att vara duktiga och effektiva konsumenter, så vi har glömt bort vad vi egentligen är.

Det verkar som om mänskligheten tycks behöva en pest eller krig eller nåt dylikt för att nyktra till från sin cyniska fylla i sin hjärtlösa tillvaro. Givetvis talar jag inte för alla. Det finns väl några som bryr sig på riktigt om sin omgivning, men när majoritet petar sig i näsan och kollar på zombieskräck (selfieverkligheten) så är det ju svårt att undvika katastrofen.

Jag ska säga som det är. Vi hamnar inte i karantän. Vi har befunnit oss i karantän längre. Utan att fatta det. Vi har levt i våra egoistiska bubblor, där vi försökt vara bättre än varandra på det enda och andra sättet. Vi har betett oss som småbarn i en sandlåda som kastar sand på varandra och slår varandra i huvudet med spadar. Vi har varit sådana allt för länge. Sen kommer krisen. Sen stänger länderna. Sen hamnar vi i karantän.

Och nu sitter vi där. Ensamma med toalettpapper som räcker halvvägs till månen och undrar vad som ska hända härnäst. Hur många fler ska dö av det fruktansvärda viruset? Kommer maten ta slut? Kommer viruset muteras och till och med döda oss, vi, dom starka duktiga människorna? Vi, dom ”odödliga” hollywoodtörstande supermänniskorna som har de senaste mobilerna och bloggar snyggast. Ska vi också död?

Snart ska jag till jobbet. Jag ska arbeta med dom där gamla, trötta och sjuka människorna som slutat konsumera för länge sedan. Som slutat vara effektiva förlängesedan (enligt samhällets norm ang vi behöver göra för att ha något värde i världens spegel).

Vad spelar det för roll om de dör av coronaviruset? Allt. Eftersom de påminnner mig om vad vi människor allt för ofta tycks missa. Att vi är så unika i vår existens, att vi glömmer bort att se allt vi redan har i jakten på massa tillfälliga illusioner och vår perfekta spegelbild.

Att se varandra och finnas till för varandra. Det ger mig glädje och är vackert som gnistrande stjärnfall och poesi.

(Bild från Pixabay)