Välkomna till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan. Dagens gäst är Freke Räihä som är poet, formgivare, översättare, journalist, förläggare, skrivpedagog och kritiker. Freke är född 1978 i Stockholm med en finsk och en västerbottnisk förälder och uppvuxen delvis i städer i södra Sverige och delvis på den västerbottniska landsbygden och i Småland. Numera bosatt i Degeberga.

Freke har sedan debuten 2001 utgivit 17 böcker, erhållit flertalet stipendier och blivit nominerad till Norrlands litteraturpris och Kristianstadsbladets kulturpris. Freke har sin utbildning bland annat från Lunds Universitet, Konstfack och Skurups Folkhögskola – vilket resulterat i examen i förlagsvetenskap samt en magisterexamen i litterärt skrivande.

Själva texterna är en samhälleligt orienterad poesi, ofta med utgångspunkt i arkiv och vittnesmål. Dikterna bär på en historisk medvetenhet utan att vara programmatiskt politiska.

Freke har i översättning bland annat publicerats på Asymptote och Burning House Press och har dessutom publicerat två böcker på engelska. Freke jobbar för närvarande deltid som skrivpedagog vid Österlens folkhögskola som komplement till arbetet som poet.

 

Trevligt att ha dig på besök här i Lördagssoffan Freke! Min första fråga till dig är följande: Poesi. Kan du berätta för mig vad som finns bakom det ordet.

– Poesi är samtalet, poesi är att höra barnen leka ute och den ena utbrister: ”Du såg inte att jag går bakom dig!” Poesi är att se en åhörare plötsligt ställa sig upp under en uppläsning och stirra med en intensiv blick, poesi är att gråta stilla på väg till eller från bussen. Poesi är att vänta på nästa rad. Poesi är göra, görandet kan inte vara statiskt.

Poesin är ständigt pågående. Bakom ordet finns representationen av blekt papper. Poesi är att härmas, poesi är den samlade erfarenheten. Poesi är doften av jord och svamp i veden när jag lyfter den för att elda i huset med självdrag. Poesi är en kort mening. Poesi är en fras. Poesi är det namn som beskriver saker. Poesi är en teori om prepositioner. Poesi är ett kalhygge, en vandring, ett motstånd. Poesi är långsamt utmärglande fattigdom i ett system som premierar det vulgära.

Poesi är Harry Martinsons avsky för fjanteriet. Poesi är att försöka en kunskap som inte går att förmedla på något annat sätt. Poesi är matematik. Poesi är legeringen och parallelliteten i språket. Poesin är tystnaden som uppstår inför en oväntad tanke. Poesin är skogen, människan som i livmodern viks som ett papper och skapas runt sitt eget tomrum. Poesi är att ett par av fjolårets potatisar kan sparas och planteras för att sedan växa till nya potatisplantor.

Poesi är inte det vidriga dravel som är den pladdriga prosan. Poesin är inte det. Poesin är rytm men rytm är inte poesi. Poesi måste vara mer, poesi måste göra sig främmande – både för den som gör och för den som skapar poesin i läsningen. Poesi är bara en förutsättning för att tänka. Allt detta och ingenting är poesin. Poesin är det levande gröna som kommer att överleva människan när denne dränerat sina levnadsförutsättningar.

Poesin är partnerns kalla händer mot den egna varma kroppen. Poesin är termodynamikens nollte huvudsats. Poesi är paradoxen att förbud är förbjudet. Poesi är rätt skiljetecken på rätt plats. Poesi är att bära hjärtat på kavajslaget. Poesi är att fråga sig vad poesi är. Poesi är inte att berätta vad poesi är.

När blir man poet på riktigt? Är det när man ger ut en diktsamling eller är det när man skrivit sin första dikt…eller?

 – Ingen är någonsin poet. Att skriva poesi är ett görande. Poesin är en process, en syssla, att falla ned i avgrunden med blicken. Det finns de som skriver poesi. Jag är poet, jag är inte poet. Poet är att fortsätta att skriva poesi. Varje ny dikt gör poeten till poet pånytt. Arbetar jag inte på en poesi känner jag mig inte som poet. Det måste förnyas. Jag har skrivit poesi, jag skriver poesi, jag ska skriva poesi. Att vara poet är att dö. Att skriva poesi är att vara levande.

I telefonkatalogen definierade jag mig som poet redan 2001. Det var en ironisk stolthet. Sedan trodde jag att jag var poet igen 2010 när jag hittade ett förlag som ville ge ut mina texter. Nu vet jag mer om poesi än att jag tror mig vara poet. Jag skriver poesi och säger ibland att jag är poet. Men det är en definition som är till för att förenkla. Det finns ändå många goda råd till den som vill vara poet, men ett av de bättre är: ”Skriv ingen poesi.” Jag menar att skrivandet av poesi förgör en, annars gör en det på fel sätt och då kan en lika gärna sluta.

Du har ju varit rätt kreativ genom åren med snart uppemot 20 böcker och inte bara med diktandet, utan även du har även varit redaktör på tidningen Kulturen och du arbetar som skrivpedagog på Österlens folkhögskolas skrivarkurs. Vad ligger drivkraften bakom allt kulturarbete?

 – I mångt och mycket en revanschlusta. Att jag vill visa, någon?, mig själv?, att den person som jag avskyr så och som aldrig klarade av någonting och sattes i kartrummet i skolan och slogs med de som mobbade, och hatade och var full av trasig ful hud och aldrig förstod något av omvärlden, att jag duger till något – även om det är i något så undanskuffat som att skriva obegriplig poesi på ett av världens minsta språk. Och att det är det enda jag faktiskt kan.

Men jag har alltid läst. Att läsa är det viktigaste. Och att jag har en förmåga att se text och intention och inte är rädd för att fråga och jag vill kunna ge tillbaka till litteraturen som räddade mitt liv som ung, och som fortsätter att rädda mig. För mig är det en fråga om liv och död.

Diktsamlingar som du kan läsa om och om igen?

 – Det är en svår fråga. Jag har läst några tusen diktsamlingar av varierande styrka, den senaste som jag verkligen behöll något av var Pejk Malinovskis Digterne från 2016. Den presenteras som underfundig men jag läste också in ett stort mörker. En dikt att återvända till. Om jag vågar ska jag fråga Malinovski om jag får översätta den någon gång. Men här kommer ett par jag vet med mig att jag återvänt till mer än en gång.

 Death & Fame: Last Poems 1993-1997 (2000), av Allen Ginsberg

Att ingen översatt dessa dikter till svenska är helt vansinnigt. Ingen annanstans förkroppsligar Ginsberg så tydligt sin position som en av Nordamerikas största lyriska berättare.

Ett moln i byxor: tetraptyk (1979, i översättning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt), av Vladimir V. Majakovskij

Jag har läst många andra översättningar av denna dikt men ingen har drabbat mig som denna. Köp Bokomotivs orangea gamla utgåva på antikvariat.

Alfabet (1981), av Inger Christensen

Läs den gärna i danskt original eller i Marie Silkebergs dansk-klingande översättning. En milstolpe i den samtida litteraturen.

Relationens filosofi: omfångets poesi (2012 i översättning av Christina Kullberg och Johan Sehlberg), Édouard Glissant

Inte såld som en dikt utan som essä, men lika mycket dikt som essä. Ingen bok har påverkat mitt sätt att förhålla mig till språk som just denna. En oumbärlig bok.

 Vad tycker du om Finlandssvensk poesi?

 – Det tog mig många år av läsande innan jag sent omsider hittade in i den finlandssvenska poesin. Det första uppvaknandet var nog Matilda Södergran som skriver en ojämförlig poesi. Hennes Maror (ett sätt åt dig) från 2012 slog an något i mig och sedan dess har jag aktivt sökt upp och läst författare som Andtbacka, Ringbom (inte minst som översättare av Tavi), Kilpi och Byggmästar som alla påverkat mig djupt.

Naturligtvis också språkvirtuoser som Björling, Parland (inte minst salig Stella) och Stefan Hammarén. Men jag kan inte säga att jag har någon större insikt i det poetiska arbetet som sker i svenskspråkiga Finland. Det är synd. Jag mötte medlemmar ur tidskriften Kontur för lite sedan och köpte på mig samtliga nummer av tidskriften för att få en annan blick in.

Och så läser jag Horisont med nyfikenhet (och medverkade även som kritiker ett tag) och bevakar utgivningen hos de jag känner till, med ett särskilt öga på mindre aktörer som ellips. Att läsa den finlandssvenska poesin är ofta som en befrielse från den svenska poesin. Det påminner om att läsa poesi i översättning fastän det är publicerat på originalspråk. Den finska svenskan har ju också en annan ton, stundtals något mer högtidlig och kan därför uppfattas som mer djärv i relation till den lite slarvigt pladdriga eller grovt tillyxade svenska poesin.

Du är ju även utbildad bagare. Finns det nåt gemensamt med att baka bröd (eller bullar) och att dikta?

– Utbildad men inte examinerad i alla fall. Men ja, det tror jag. Inte minst i exaktheten, behovet av känsla för delarna, närvaron, och vikten av att skapa med allt som en är, samt, inte minst, den enorma variationen. En rågkaka har ju väldigt lite gemensamt med en wienersemla även om båda är poesi. En del poeter, som Eva-Stina Byggmästar, lyckas visserligen vara båda samtidigt. Men hon är något helt eget, lyckas skriva fram allt hos människan genom att rikta blicken mot sig själv.

 Framtidsplaner för skrivandet?

 – Jag skriver hela tiden. Just nu arbetar jag på en femdelad dikt till min lokala dagstidnings poesisatsning. Om den går att läsa här: https://www.kristianstadsbladet.se/kultur/ny-satsning-plats-for-poesin/ samtidigt som jag letar efter en plats till en diktbok om döden, skogen och minnet, den har arbetsnamnet Skisser ur det finska, det ödsliga skånska, ja från Västerbotten.

Men det är som gårdagens nyheter. För att med dikten undersöka världen omkring mig och vårt historiska och språkliga arv försöker jag göra dikt av Aisopos fabler. Som enligt Ben Edwin Perrys brett accepterade index är 584 stycken och med tanke på att jag har en skrivdag i veckan och en bra dag lyckas skriva fram 3-4 diktskisser så lär boken dröja 5-6 år innan jag är redo att redigera den. Här kommer ett smakprov i första utkast:

Katten och tuppen

katten med tuppen i ett hörn

 katten med hungern

 och katten sa:

 jag ska äta dig för att du kacklar i gryningen

 och väcker alla människor som behöver sova

men tuppen sa:

 människorna behöver stiga upp och arbeta,

 skörda korn till mina hönor

 och katten sa:

 jag ska äta dig för att du

ligger hos dina systrar och din moder

 men tuppen sa:

det gör jag för att människan ska få fler ägg att äta

 för att jag har dödat de andra tupparna

 och katten sa:

 jag struntar i vad du säger,

 jag ska äta dig ändå

och katten åt tuppen och tuppen åts av katten

(Foto: Anna Drvnik)