Det är första gången jag läser någonting av Fredrik Westin, när jag med nyfikenhet öppnar ”till toner från pianoön”, som direkt fångar min blick.

Första intrycket efter läsningen av ”till toner från pianoön”, är att Westin skriver traditionell romantisk poesi med hjärtats närvaro. När jag var yngre tyckte jag drakar och motorcyklar var häftigt. Nu tycker jag romantisk poesi som blöder rosor och kärlek är häftigt och jo, jag blir berörd av att läsa ”till toner från pianoön”.

Det är en ganska enkel diktsamling utan några större utsvängningar, men som är inramad i snygga metaforer, där inspirerande dikter växer under hoppfulla skyar. Westin diktar i ”E122”

”om jag skulle försöka mig på att måla dig
då skulle jag bara använda de allra djupaste färgerna
du förtjänar inget annat

jag skulle måla dig som ett sökljus
men ändå karmosinrött

och mig
som
minorna vid gränsen”

Det var väl rätt vackra och djupa rader? Och större delen av dikterna håller de här måtten i ton, rytm och textkvalité genom bokens sidor. Barndomsminnen varvas med dikter om livet och kärleken. ”till toner från pianoön” känns som en modig och ljus diktsamling, som inger hopp och jag applåderar medan jag läser inledningen i dikten ”nomad”

”i en vandrares hem
är det där jag bor?
en själens nomad

rotlös men jordad
jag som har lämnat allt
för att orka stanna kvar”

Westin har både djup och skräpa i sitt sitt nyktra dikthantverk. Det här är poesi som jag kan läsa om och om igen och som är en fräsch motpol till den intellektuella poesins framfart bland moderna poeter.

Trots en del lite tyngre dikter som till och från dyker upp genom sidorna, så känns helheten i boken terapeutisk genom diktjagets kärlek till livet, som helar och öppnar vägar ut ur mörkret.

Fredrik Westin är definitivt en poet jag kommer läsa mer av i framtiden och ”till toner från pianoön” hamnar långt fram i min bokhylla.

Fredrik har även gästat Lördagssoffan och intervjun kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2020/01/04/nickos-lordagssoffa-80-fredrik-westin/