Då har det blivit dags för ännu en 3 X och jag ska recensera Christer Bobergs ”Revel”, ”Terpsitone” och ”Ola Julén – Orissa och bortom”.

revel.jpg

”Revel” (Trombone, 2010)

Här i Vasa finns ett köpcenter som heter Revel center. Det har tre rulltrappor och affärer som Clas Ohlson, Flying Tiger Copenhagen och Jungle juice bar. Det är en trevlig plats att spendera lite tid på om man gillar att shoppa loss (vilket jag inte gör) och det charmiga lilla köpcentrumet ligger mitt i centrum av stan. Jag märkte dock att det stavas Rewell center efter jag hade skrivit detta, men Rewell låter som Revel ändå).

I Smedsby som ligger i Korsholm som ligger utanför Vasa, finns ett radhusområde som heter Reveln 8. Och i mina händer håller jag en liten grå diktsamling vid namn Revel, efter att  ha blivit väckt av en mjauande katt strax före fem…

Så kan det gå i livet. Många saker med samma namn, men med helt olika betydelser. Vad är det här för diktsamling månntro som är signerad Christer Boberg?

Jodå, det är då en riktigt djuping med många bottnar, som är riktigt trevlig att läsa så här på morgonkvisten innan solen har gått upp och bokförlaget Trombone skriver följande om Revel:

”I debutdiktsamlingen Sekvensen om pappersblomman strävade Christer Boberg efter att uttrycka det ordlösa eller det förbegreppsliga. I Revel rör sig dikterna mellan den psykiska störningen, den könsliga svindeln, medvetandets sandrygg och ett fruktat eller efterlängtat försvinnande.”

Boberg diktar och jag läser några sidor in i boken:

”En solreflex förflyttar sig
över skrivbordet
och lägger sig till rätta
på manuskriptsidan
vars vithet lyses upp
och från att ha varit
ett med inomhusdunklet
omvandlas pappersarket
till ett fönster av ljus”

Om jag skulle skriva synonymer till Revel, så skulle det bli någonting i stil med: Grå, malande, drömsk, introvert, mångfacetterad & krypande. Revel är uppdelad i fyra kapitel och i kapitlet som bär namnet Kirkes Ö, hittar jag lite kortare dikter och läser:

”Jag äter den luft du skulle ha andats
jag kan skilja din tomhet från andras
men jag kan inte urskilja dig”

Jag gillar den allvarliga tonen som smeker orden till liv genom bokens sidor. Boberg är utan tvekan en poet med stil och finess och Revel känns ordentligt genomarbetad, där inga dikter lämnas halvfärdiga. Det är allvar genom hela diktresan som sträcker sig från livet till döden och jag kan inte göra annat än att ge ifrån mig ett ”jomenvisst” efter att ha läst ut boken ett par gånger.

9692984058-Terpsitone.jpg

”Terpsitone” (Trombone, 2016)

Det har gått några år sedan Revel och Boberg har hunnit ge ut Skuggvältan och Haiku innan Terpsitone har blivit manifesterad och nått jordens atmosfär. Första intryck av boken i mina händer är att den också är grå som Revel, men mer gråsvart och frodigare än Revel (nu talar jag om pärmen).

Innehållet då? Jodå, nog har Boberg avancerat som poet under de sex år som passerat och förlaget Trombone skriver följande om boken:

”I Terpsitone undersöker Boberg förhållandet mellan människa och maskin. Diktsamlingen är döpt efter ett av León Theremins märkliga musikinstrument, en variant av den mer kända theremin, men gjord för att dansa i. Boberg skriver i en avslutande not:

”Maskiner äger en förförisk makt över oss och påverkade oss långt innan de fanns. Den här anakronistiska tankegången har varit ledande under arbetet med Terpsitone. Mitt intresse för instrumenten har således primärt inte varit tekniskt eller musikaliskt. I stället har det handlat om bilderna de frammanar: människan som dansar hukande under en apparat eller som i en sorts tillbedjan står och utför de mest utsökta handrörelserna – eller de mest krampaktiga – i tomma luften för att få en maskin att ljuda. Men även jag har drabbats av instrumentens förrädiska skönhet. De är verkligen vackra. Och skrämmande. Ambivalensen är den här diktsamlingens kött.”

Där ser man. Terpsitone är precis som Revel uppdelad i fyra kapitel, där Boberg går loss i sina poetiska universum. Det här långt ifrån gulliga dikter där rim avlöser rim och där vackra stjärnor tindrar på himlens fönster. Nej, detta är tunggung över poetiska stormhav där lyrikskeppet är piskat av obarmhärtiga vågor.

Jag läser den titellösa inledande dikten (alla dikter är förövrigt titellösa i Terpsitone) och förundras:

”Aldrig givit mig hän
Som med ödelagda minnen
Ruinernas ansikten i mitt eget
Bergskammar av ofixerade kroppsdelar
Och medvetandeströmmar”

Fantasi har Boberg må jag säga och dikthantverket har han koll på. I det andra kapitlet som går under namnet ”Noskon”, uppenbarar sig lite längre diktberättelser som överraskar i sitt språk och innehåll. Jag läser inledningen på sidan 39:

”En motvillig morgons origami. Nattmörkret dröjer kvar
när gryningen anländer. Det roterande skenet från skogs-
maskinens gula saftblandare väcker oss. En spindel av
smutsigt ljus sprintar över sovrumsväggarna”

Minsann. Här finns det poetisk dramatik så det räcker och blir över. Boberg behärskar många områden i sitt diktande och att läsa Terpsitone känns som att gå vilse i en mardrömslik parallellvärld, som finns allt för nära vår egen realitet. Boken i min hand är en mångbottnad och snygg diktsamling, där människa och maskin smälter samman under en mörk himmel.

orissa.jpg

”Ola Julén – Orissa och bortom” Trombone, 2019)

Nåni. Ola Jurén – Orissa och bortom on Bobergin uusi kirja…(nähä. efter ca 13 år i Finland är min finska fortfarande under all kritik och även om tanken var frestande att skriva en recension av den här boken på finska, så ska jag avstå med detta för denna gång).

På förlaget Trombone kan jag läsa följande om boken som jag ska recensera härnedan:

”Den ödsliga känslan efter att ha lyssnat till den danska journalisten Katrine Norild Hedegaards radioprogram om Ola Julén, En hyldest til Ola Julén. Ensamheten, slutet. Men något annat väcks också. En brist, en sårad förvåning över att så lite sades om hans dikter. Antalet publicerade rader torde vara överlägset få, även bland andra för tidigt döda. Men dessa enstaka rader fortsätter att glöda och bränna, de finner hela tiden nya läsare, inte minst i Danmark. Det är texter som lever. Ola Julén – Orissa och bortom är en personlig och inkännande essä om Ola Juléns författarskap.”

Tre år har passerat sedan den mastiga Terpsitone och det har blivit dags för den avslutande recensionen i Boberg X 3. Det här var nåt helt annat än de två tidigare diktsamlingarna jag läst och recenserat härovan, men ändå inte. Ola Julén var alltså en kompis till Boberg några decennier tillbaka i tiden. Han gick bort 2013 och har varit rätt omtalad i poesikretsar för sin poesi.

Orissa och bortom är alltså en essä som en poet (och hans liv) som skrev tunga dikter som ofta andades ångestdeluxe insvept i en ärlig och okonstlad atmosfär. Dikter av Julén varvas med rader som:

”Det extremt privata och det existentiellt kollektiva
och det rentav omänskliga – vansinnet, smärtan och lidandet –
kolliderar inte med varandra, de flödar samman. Men det som
kommer fram i skrivandet är ingen mäktig flod,
utan bara enstaka droppar. Mer går inte att uthärda.
Medan litteraturen delvis fungerar som bedövningsmedel för
Stig Larsson och Lars Norén, så funkar det inte för Julén.
Dikten är akut, i ordets verkliga betydelse. Stukad, sårad,
skadad.”

Orissa och bortom är en konkret lektion i hur en intressant och givande essä kan skrivas om en poet som jag ska läsa mer av i framtiden. Det var allt för denna gång och har ni inte kollat upp Boberg än, så är det nog på tiden. Han är definitivt en innovativ poet som jag ser fram emot att läsa mer av.

Christer har även gästat Lördagssoffan och intervjun kan ni läsa här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/11/23/nickos-lordagssoffa-74-christer-boberg/