Dagens gäst i Lördagssoffan är Bengt Berg som är född 1946 i Torsby norra Värmland, i Sverige. Efter studier vid olika svenska universitet har han levat som fri författare sedan mitten av 1970-talet.

Bengt debuterade 1974 med diktsamlingen Där drömmen slutar. Han har sedan dess utgivit 40-talet böcker, mest poesi och ofta i samarbete med olika bildkonstnärer och fotografer.

Under 1970- och 80-talen var Bengt en av redaktörerna för tidskriften och förlaget Rallarros och sedan 1990 driver han Heidruns Förlag, tillsammans med Gun-Britt Karlsson.

Trevligt att ha dig på besök här i Lördagssoffan Bengt! Vad var det som fick dig att skriva poesi från första början? 

– Det var dels att jag läst en hel del poesi i ungdomsåren, det fanns nånting i dikten som skärpte blicken, både utåt och inåt. Och dels för att jag inte lyckades med det som var den stora drömmen: att bli en stor idrottsman. Poesin blev en slags kompensation för alla dessa tillkortakommanden som idrotten bjöd på.

Din första diktsamling ”Där drömmen slutar” kom ut samma år (1974) som jag föddes. Hur minns du att poesiscenen såg ut i dina hemtrakter på den tiden?

– Min bakgrund är inte präglad av bokhyllor och pianoklink, utan det var ett enkelt arbetarhem på den svenska landsbygden. Men jag kom till Uppsala för att studera (var den första i släkten som tog studenten) och där mötte jag en helt annan miljö som sjöd av kultur i olika former – filmer, konstutställningar och förstås litteratur. 

Den tunna debutdiktsamlingen bågnade av stora teman mellan sida späda pärmar. Det var en tid av alternativa rörelser, det fanns olika bokcaféer och sociala/politiska sammanhang där också poesin hade en plats att fylla.

Vad har du lärt dig av poesin under alla år som du har diktat?

– Att se och lyssna. Och genom att läsa annan poesi, vilket jag som sagt hållit på med rätt länge …

Vad har varit drivkraften för ditt diktande under alla år som du skrivit?

– Det har växlat genom tiderna. Jag har varit starkt politiskt engagerad i olika solidaritetsgrupper och i miljörörelsen och där set poesin som ett verkningsfullt uttryck för åsikter men i en annan dimension, på ett annat plan än debatt och argumentation för en riktig sak. Men det har också funnits ett inre ”tryck”, att finna en mening mitt i det meningslösa, kanske. Ett värde, en glädje, en längtan –.

Hur ser du på poesins generella utveckling i Sverige från 1970-talet fram till idag?

– När man varit med såpass länge som jag nu varit har man kunnat iaktta olika strömningar och vindar. På 70-talet utspelade sig en viss del av dikten (inte minst den som framfördes till musik) på gator och torg, i möteslokaler och överallt där det fanns människor. 

Under andra perioder har de poetiska uttrycken varit mera inåtvända, kanske skrivna mer för papperet än för örat. Nu kan jag uppleva att poesin blivit mer politisk igen och genom de nya uttrycken med poetry slam och spoken word, anpassade till scenen.

Bästa diktsamling du någonsin läst?

– Den mest utslitna är Krig och tystnad, ett urval dikter av Robert Bly, översatt av svenska poeter. Men om jag ska nämna en samling får det bli På botnen av ein mörk sommar av Paal-Helge Haugen, som skriver på nynorsk.

Du har ju även ett eget bokförlag – Heidruns förlag. Hur skulle du sammanfatta utgivningen där?

– Oj, vi har gett ut drygt 200 böcker sedan starten 1990. Vårt motto var från början: Lokal och kosmopolitisk med nordisk profil. Det betydde att vi startade med en bestseller, Gunnar Ehne, som skrev på dialekt och väldigt bra, väldigt gott hantverk och hans dikter har sålts i ca. 25 000 ex. 

Men världen bortom sockengränsen har varit lika viktig: reseskildringar från Indien, Vietnam, Bangladesh, Mexico … Konstböcker, debatt, barnböcker, ja, en brokig samling där kvaliteten varit A och O men hållningen totalt icke-hierarkisk. En bok kan vara bra på så många olika sätt.

Avslutningsvis…Aktuella böcker av Bengt Berg?

– Ja, det är ett par böcker som handlar om landskapet, årstiderna, det som finns runt om där jag bor i norra Värmland, nära svensknorska gränsen. Jag går helt enkelt mina dikter, tar bilder med mobilkameran och kombinerar dessa uttryck i böckerna 

Jag går där jag gick (fritt efter Pentti Saarikoskis Jag går där jag går) och den senaste som heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet. Hänsjön heter den och till den återkommer jag dag efter dag efter dag …

(Författarporträtt: Lin Jianquan)