Dagarna flyger förbi och som vanligt här på min blogg på lördagar, så har det blivit dags för ännu en Lördagssoffa!

Dagens gäst är den uppmärksammade estradpoeten och skribenten Rosanna Fellman från Jakobstad, som numera bor i Åbo. Rosanna är aktuell med den prosadoftande diktsamlingen Strömsöborna, som kom ut på Förlaget förra året. 

Välkommen till Lördagssoffan Rosanna!  Vad är poesi för dig?

– För mig är poesi utforskande av språk, utforskande av det inre, utforskande av det yttre, poesi är helt enkelt för mig det enda uttryckssättet konstnärligt. Poesi är ett sätt att beskriva det som inte går att säga logiskt. I min poesi utforskar jag gärna vår omvärld genom inre formuleringar, poesin är för mig också en blandning av det yttre och det inre. 

Du har ju fått en hel del uppmärksamhet för din debutdiktsamling Strömsöborna. Var det här väntat och finns det nån negativ sida av all respons?

– Jag har fått en del uppmärksamhet och jag hade nog inte väntat mig så mycket positiv feedback, mer negativ respons hade jag väntat mig. Hade väntat mig ett större mothugg eller en större skara som skulle debattera emot mig, men inte många har velat debattera och det har jag varit lite besviken över.

En negativ aspekt som har uppkommit är ju att media gärna vill fokusera på mitt personliga jag och den jag är utanför skrivandet. Det anser jag att till viss mån är irrelevant när det gäller själva verket. Vad jag har för diagnoser och tendenser borde inte vara en del av tolkningen när man läser boken. 

Som litteraturvetare vet jag själv att man sällan drar in någons psykiska diagnoser i en läsning, därför blir jag irriterad när media så gärna vill beblanda de här två. Men däremot vet jag också att min syn på mitt verk inte är någon absolut sanning och att det är naturligt med tolkningar som jag tycker är skit, och så ska det nog också vara.

Media vill väl skriva en hel del om människor med psykisk ohälsa nuförtiden. Ångrar du att du varit öppen om din psykiska hälsa, så här i efterhand, när du ser hur media lägger ner så mycket fokus på din diagnos istället för på din bok? 

– Ångrar det inte eftersom det är så få med autism som talat om det på svenska i Finland. Rätt många personer med autism har kontaktat mig efter alla mediaframträdanden och det har hjälpt mig mycket att få tala med andra som har samma diagnos. 

Fördelarna med att ha talat med människor i liknande situation väger ut nackdelarna med att ha blivit stämplad som bara en enda sak. Ibland tar frustrationen över när jag tänker på hur folk måste se på mig, men jag har insett att jag inte behöver forma mig efter vad media målar upp mig och vad folk tror om mig. 

Blir ibland förargad över hur folk bara vill tala om den här diagnosen, men nuförtiden försöker jag behålla lugnet och styra diskussionen in på boken tillbaka. Man behöver inte gå med på allt har jag fått lära mig under hösten. Bara jag själv fortsätter skriva och någorlunda klarar av att leva med vad jag har, så har det ingen skillnad om vad folk kallar mig. 

Vad gillar du att läsa för poesi, när du inte diktar själv?

– Läser nästan all typ av poesi för att hålla mig uppdaterad och för att jag själv blir inspirerad av andras poesi. Läser gärna finlandssvenskt så att jag vet vad mina kolleger skriver, men också för att jag ofta känner igen mig i deras tankevärld på grund av det gemensamma utgångsläget. (Gäller dock inte alltid, men överlag). 

Älskar estradpoesi och går mycket på liveframträdanden. Egentligen är jag estradpoet och kommer kanske aldrig att bli 100% bekväm som bokpoet. Ordnar månatligen i Åbo en poesiklubb vid namn Poetry Pub som är välbesökt på grund av de gäster jag lyckas inbjuda. Under det evenemanget har jag mången gång blivit inspirerad och fått själslig lindring. 

Vad tycker du om det finlandsvenska utbudet av poesi i allmänhet och hur mycket har du läst av den?

– Tycker väldigt mycket om den och gillar främst att den är rätt bred. Finlandssvenskarna har både naturen och det självupplevda, men också det utåtriktade och historiska. Den bredden är något som jag verkligen imponeras av och älskar att få vara en del av. En av mina absoluta favoritpoeter är Claes Andersson. 

Har fått höra nu i höst att vi har en del likheter i våra stilar: att vi båda har vardagliga, politiska och talspråkliga dikter. För mig har hans poesi varit en stor inspiration och hjälp. 

Går just nu dessutom en kurs i finlandssvensk samtidslyrik och när universitetsläraren gav oss litteraturlistan insåg jag att varenda titel lät väldigt bekant. De lät bekanta för att jag hade läst allt från förut eller till och med diskuterat med några författare på scen. Läser med andra ord mycket av det som utkommer.

Det finns ju förutfattade meningar att poesin är så svår och trist osv. Varför tror du folk väljer att titta på dokusåpor, istället för att ta del av en inspirerande diktsamling? 

– Beror ofta på vad man hittat för poesi som barn och ung. Jag fick som 9-åring framlagt Runeberg och Topelius framför mig på modersmålslektionen, inte de mest åldersanpassade texterna kanske. Om man en gång fått bilden av att poesi är svårt och att poeter är intellektuella stroppar, så kan det vara svårt att veta var man ska börja för att komma in i poesivärlden. 

Jag kom in i den för att jag själv började skriva poesi. Många av mina vänner har börjat läsa poesi på grund av estradpoesin. Enligt mig kan den talspråkliga poesin vara en ingång till den poesi som kräver mer tolkning och tid. Egentligen är den ”svårare” poesin inte alls svår. Det handlar bara om tålamod och tolkningsförmåga, något som inte direkt prioriteras idag. 

Vad kommer härnäst från dig? Har du påbörjat någon ny bok?

– Jag kommer alltid att ”skriva på något nytt”. Skriver en ny estradpoetisk dikt i veckan, skriver kolumner, skriver tal och arbetar på en längre text just nu. Jag vill inte tänka på att jag skriver böcker. Jag bara skriver och inser sedan att jag råkat skriva en bok.

(Författarporträtt: Amanda Grönroos)