Hej på er allihopa! Lördagssoffan är tillbaka och dagens gäst är Lisa Gidlöf som är född 1985 och bosatt i Uppsala.

Lisa debuterade 2018 med den prosalyriska boken Flickan på Vendels förlag. Året innan medverkade hon med diktsviten ”Havande” i Blå blixt antologin ”Ingen rök utan mareld”, utgiven av Brombergs förlag. Lisa har tidigare arbetat som journalist och har även utbildat sig till bibliotekarie.

 

Välkommen till Lördagssoffan Lisa! Du debuterade förra året med boken Flickan som är prosalyrik. Hur kommer det sig att det just blev den genren för dig?

– När jag började skriva på texten var den mer avskalad och inte lika prosaisk, men med hjälp av andras läsningar insåg jag att det fanns en berättelse, en process, som ville blomma ut och ta större plats. Texten blev mer berättande och dramaturgin blev tydligare. Bilder och stämningar är alltid viktiga för mig när jag skriver, likaså att gestalta inre konflikter och processer.

Vad tilltalar dig mest av prosa och poesi och varför?

– Jag upplever att jag har lättare att ta till mig och påverkas av poesi och prosalyrik, jämfört med klassiskt berättande prosa, eftersom poesin ofta talar  direkt till mina känslor. Att läsa poesi och att skriva poesi är ett sätt att få kontakt med mina innersta känslor, vilket är befriande.

Jag tilltalas också  av poesin eftersom det inte finns lika tydliga mallar och regler som i prosan, jag upplever att poesin kan vara mer utlevande, kaotisk och gränsöverskridande, vilket är egenskaper som speglar sidor hos människan. När det kommer till prosa uppskattar jag romaner som har en nerv i språket. en språklig laddning och närvaro.

Varför tror du inte fler skriver prosalyrik som är en sån smal genre i bokflödet?

– Jag tycker att både diktsamlingar och romaner kan vara prosalyriska i sin form utan att de för den skull har beteckningen prosalyrik. Men prosalyrik som genre bryter ju upp gränsen mellan poesi och prosa. Kanske är det lättare för många att hålla sig inom ramarna för de olika genrerna poesi och prosa, eftersom där finns tydligare förväntningar och regler.

Prosalyrik för mig handlar om att bilder och stämningar är centrala, samtidigt som det också finns en framåtrörelse, en underliggande berättelse och en sammanhållen tematik. Jag upplever dock inte att jag aktivt valde att skriva prosalyrik när jag skrev Flickan, utan mer att texten kom ut i den formen för att det var den formen som min berättelse krävde. Det fanns en process som ville gestaltas.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– När jag upptäckte Åsa Ericsdotters prosalyriska böcker under gymnasiet så öppnades litteraturen upp för mig, jag insåg att man kunde skriva på ett mer språkligt lekfullt och gränslöst sätt. Andra poeter/författare som inspirerat mig i mitt skrivande är Marguerite Duras, Aase Berg, Mare Kandre, Tua Forsström, Matilda Södergran och Lina Hagelbäck.

Hur bra koll har du på finlandssvensk poesi? 

– Jag har läst mycket av Tua Forsström och av Matilda Södergran. Tua Forsström skriver så enkelt, men samtidigt egensinnigt och mystiskt, vilket tilltalar mig. Matilda Södergrans utforskande av kvinnokroppen och kvinnors erfarenheter inspirerar mig, hennes debut ”Hon drar ådrorna ur” är väldigt kroppslig och makaber i sina bilder, vilket gjorde starkt intryck på mig.

Har du några tips att ge när det gäller prosalyrik förutom din egen bok?

– Kräklek av Åsa Ericsdotter. Nervigt och smärtsamt om destruktiv kärlek, skrivet i ett sinnligt flöde utan punkter. Bübins unge av Mare Kandre. Om en flicka som är i puberteten och äcklas av förvandlingen som sker, vilket gestaltas väldigt fysiskt och konkret. Hysteros av Helena Granström. En prosalyrisk  kortroman om en kvinna som blir gravid och förlorar kontrollen när gränserna för hennes existens luckras upp.

Violencia av Lina Hagelbäck. Om vansinne, kreativitet och en sårig vänskapsrelation, skrivet med ett vilt och lekfullt språk. Himlen i magen av Ioana Nicolae. Dagboksliknande prosalyrik om att uppleva en graviditet, egensinnigt och bildrikt.

Avslutningsvis. Har du någon ny bok på gång och vad handlar den om och inom vilken genre?

– Jag skriver på en diktsvit som har arbetsnamnet ”Intill haren”, där jag utforskar relationen mellan människa och djur, mellan närvaro och flykt. Det är bildrikt och lutar nog mer åt poesi än åt prosalyrik i nuläget, även om jag kan ana någon form av process där. Jag får se hur det utvecklas och vilken genre det blir i slutändan.

Författarfoto: Jasmin Gasi