Dagens gäst i Lördagssoffan är Mikaela Nyman från Åland som bor med sin familj i Nya Zeeland. Mikaela är född 1966 och arbetar som författare och frilansjournalist. Hon är aktuell med diktsamlingen ”När vändkrets läggs mot vändkrets” på Ellips förlag.

Välkommen till Lördagssoffan Mikaela. Hur fann du poesin, eller var det poesin som fann dig och hur?

– Skrivandet har alltid funnits i mitt liv i någon form men det fanns andra i min närhet som var mycket mer bevandrade i poesi, till dem hörde min farfar, Valdemar Nyman. Nu önskar jag förstås att jag kunde diskutera mitt skrivande med honom, men i tjugoårsåldern kändes tanken pretentiös och skrämmande. Det blev allt annat än lyrik, även journalistik.

När jag kom jag till Nya Zeeland sökte jag mig till litteraturen och konsten för att bättre kunna förstå min omgivning, vad som format människorna och samhället. Jag lärde känna några f.d. bibliotekarier i Wellington 2004 och drogs med i en liten skrivargrupp av Pip Adam. Hennes roman “The New Animals” vann ett av Nya Zeelands största litteraturpris i Ockham Book Awards 2018. Vi kallade oss The Unwritten.

Eftersom vi träffades sällan och hade ont om tid – plus en baby för min del – fick det bli dikter, korta dikter. Mina första trevare i lyrik. Otaliga anteckningsböcker fylldes med fragment, versmått och haltande halvrim på bussen till jobbet. Mina första dikter och min första novell publicerades på engelska 2008.

Vad kan du göra i dikten som du inte kan göra på andra platser?

– Poesin är den konstform som länkar samman berättande och musik. Poesi kan vara så mycket – från politisk protest eller ordlek, till intellektuellt experimenterande och allt som ryms däremellan. Man behöver inte nödvändigtvis “förstå” poesi, eller tolka en dikt i enlighet med poetens intentioner.

Upplevelsen och den emotionella responsen hos läsaren eller lyssnaren är minst lika viktig. Hur orden landar, vilka bilder som väcks. Om man förförs eller provoceras. Det diktaren väljer att belysa och vad som undanhålls, rytmen, ljuden, hur orden och raderna ter sig visuellt – allt inverkar på läsupplevelsen. Och när man saknar ord, ja då kanske man finner klarhet i någon annans lyrik.

Man kan utelämna så mycket och ändå skapa en text som blixtrar av associationer, som öppnar upp för alternativa tolkningar just för att poesin som konstform lämnar andrum. Det är tjusningen med poesi. Jag misstänker att det innebär att jag åkt dit på livstid. Det finns så mycket att läsa, lära och testa i mitt eget skrivande.

Vill du berätta lite om din debutdiktsamling ”När vändkrets läggs mot vändkrets” och vad den betyder för dig?

– Diktsamlingen började som ett personligt sorgearbete, men blev ett sätt att skriva mig tillbaka till mitt eget modersmål och vidareutveckla min lyrik. Innan dess hade jag enbart publicerat poesi på engelska. Att Ellips förlag beslöt att ge ut min diktsamling visade att jag behärskade hantverket, oavsett språk. Det var en obeskrivlig kick.

Jag är djupt tacksam att Ralf Andtbacka och Catharina Gripenberg trodde på mina dikter. Jag har även lärt mig mycket om nordisk poesi. Det är faktiskt svårt att hitta ingångar när man befinner sig på andra sidan jorden och inte vet var man ska börja leta. Tidskrifter och förlag erbjuder en startpunkt. Tack vare din boksoffa har jag nu hittat sajten Örnen och kråkan.

Hur bevandrad är du i poesiutbudet från Nya Zeeland?

– Jag bor sedan 2002 i Nya Zeeland och började skriva dikter på engelska, så jag är betydligt mer bevandrad i poesiutbudet från Nya Zeeland och Stilla havsregionen än det nordiska utbudet. Känner mig som den ständiga outsidern vad gäller språk och tillhörighet. Fast poeter är ju ofta röster i exil.

Har haft nöjet att studera litteratur och kreativt skrivande för och med poeter som Bernadette Hall, Hinemoana Baker och Hera Lindsay Bird. Fikar regelbundet med Elizabeth Smither som utgav sin artonde diktsamling “Night Horse” ifjol. Hon inger mig hopp om att man kan förnya sig som författare även om man inte bloggar och twittrar dygnet runt.

Att skriva poesi och läsa poesi kan ju upplevas som två helt olika saker. Vad gillar du att läsa för lyrik och vilka poeter har inspirerat ditt diktande?

– För mig går läsandet och skrivandet hand i hand. Jag började läsa lyrik när jag började skriva dikter och läser mycket och brett, ofta nyutkommet nya zeeländskt. Ibland blir det tematiskt, t.ex. Stilla Havspoeter, finlandssvenska poeter (Eva-Stina Byggmästar och Tua Forsström), eller allt av vår senaste Poet Laureate – Selina Tusitala Marsh har precis lämnat över manteln till David Eggleton.

Poeter som Wallace Stevens, Charles Simic, Maya Angelou, Adrienne Rich och Edith Södergran har alla lämnat avtryck i min lyrik i något skede. Förra årets stora läsupplevelse för mig var dock Hertta Müllers Atemschaukel på tyska. Poetisk roman har den kallats, men även en samling länkade prosadikter. Språket lyste och invaderade mina drömmar.

Vad har du för skrivplaner nu efter den här boken? Några nya dikter på gång?

– Vi har just haft National Poetry Day här. Jag anordnade och medverkade i flera poesievenemang, samt sitter i juryn för en internationell dikttävling. Har i ett par år samarbetat med kvinnliga skribenter i Vanuatu som en del av mitt forskningsarbete i hopp om att få se fler berättelser och röster från Stilla havsregionen publicerade.

Tidigare i år visades ett par dikter från mitt samarbete med Rebecca Tobu Olul från Vanuatu på Fondation Suzanne Bastiens konstutställning i Port Vila och en av våra samarbetsdikter kommer att publiceras i Sport nr 47, vilket är oerhört roligt. Det är första gången Rebecca blir publicerad i en litterär tidskrift, i Nya Zeeland dessutom.

Håller på med slutredigeringen av min första roman som kommer att utges på Victoria University Press i vår. Romanen handlar om Vanuatu, kvinnors inneboende styrka, samt cykloner. Jag har fått en hel del förfrågningar om jag kommer att översätta “När vändkrets läggs mot vändkrets” till engelska. Men jag tror inte att jag är den som är bäst lämpad att översätta min egen poesi, vet inte ens om den skulle vara gångbar i översättning. Det känns faktiskt som ett avslutat kapitel, men vem vet.

Författarfoto: Steven King