Det har blivit lördag igen och dagens gäst i Lördagssoffan är Jennie Spetz från Hägersten i Stockholm. Jennie debuterade 2015 i Brombergs Blå blixt-antologi Den sista fasta kontinenten 2015. I januari 2019 kom hennes egen poesidebut Förberedelser – också den utgiven på Brombergs. Till vardags är Jennie verksam som utredare på Språkrådet i Stockholm.

Välkommen till Lördagssoffan Jennie! Vad fick dig att öppna ögonen för poesin från första början och vad är poesi för dig?

– Poesi betyder jättemycket för mig. Framförallt innebär det tillträde till nya sätt att se på världen och vad det innebär att vara människa. En del berättelser ryms inte i prosan utan måste få en annan form. Jag började läsa och skriva poesi i 13-års åldern.

Det innebär verkligen inte att jag läser och älskar all poesi. De flesta poetiska texter lämnar mig faktiskt oberörd och uttråkad, men de som har berört mig har förändrat mig på ett sätt som är svårt att beskriva. Jag tror också att poesin har gett mig legitimitet att ägna mig åt mina inre världar. Ingen annan hobby hade kunnat göra det på samma sätt.

Det är både roligt och tröttsamt att syssla med poesi, just för att det är en genre som ofta fungerar som projektionsyta för kulturen, kulturpolitiken, och profetior och tolkningar av samhället i stort. Därför återkommer debatter på dagstidningarnas kultursidor på regelbunden basis där den samtida poesin kläs av.

Ibland anklagas den för att vara för politisk, ibland för världsfrånvänd, för svårtillgänglig, för banal, för likformad etcetera. Det blir ett sätt att spegla vår samtid på. Ändå bär väl de flesta människor inom sig på en vag känsla av att poesi är viktigt, som gör att den är svår att helt avfärda även för den som aldrig läser poesi. Den amerikanska poeten Ben Lerner skriver om detta i The Hatred of Poetry som jag tycker är en fantastisk och väldigt rolig bok. Jag känner igen mig i det som beskrivs där. Jag blir ungefär lika delar irriterad respektive upplyft av poesi.

Din debutdiktsamling Förberedelser kom ut tidigare i år. Var det mycket förberedelser att skriva boken eller mer efterarbete och redigering efter den var färdigskriven?

– Att skriva Förberedelser var en lång process som tog flera år. Jag har skrivit och skrivit om de flesta texter flera gånger. Framför allt har jag strukit mycket. Eftersom jag i princip aldrig visat upp mina poetiska texter tidigare, så betydde de läsningar som min förläggare gjorde tidigt i processen mycket.

Hon hjälpte mig att sätta ord på vad det var som skavde med en del av texterna, och det var värdefullt. Det gjorde också att jag så småningom utvecklade ett slags arbetssätt. Den färdiga boken är på knappt 80 sidor, men råmaterialet består av flera hundra sidor. Jag måste skriva en massa skit för att få fram texter som håller.

Poeter som har inspirerat ditt diktande?

– Jag har insett att jag är ohjälpligt bunden till de poeter jag läste när jag var yngre. Även om jag läser och uppskattar nutida poeter så är det mina ungdomskärlekar som påverkat mitt språk mest. De texter jag tyckte om som ung var ofta bildrika, och jag använder själv bilder på ett sätt som verkar vara ganska ute bland yngre generationer poeter. Bland modernisterna läste jag mycket Pär Lagerkvist, Gunnar Ekelöf och Edith Södergran. Bland de nutida Kristina Lugn, Johan Jönsson och Kristian Lundberg. Och Tomas Tranströmer förstås.

Du arbetar med språkpolitiska frågor på Språkrådet i Stockholm. Det låter som ett inspirerande yrke. Kan du berätta lite om hur en dag på arbetet kan se ut i den tjänsten?

– Ja, mitt jobb är toppen. Jag arbetar med språkpolitik, eller språkplanering som det också kallas. Språkpolitik är alla de bestämmelser ett land (eller en institution) sätter upp för att reglera språkliga förhållanden. Reglerna kan handla om vilka språk som är landets officiella språk eller vilka språk som ska undervisas i skolan, eller om vilka språkliga rättigheter minoriteter i ett land ska ha.

Jag skriver och läser mycket på jobbet. Det är väl egentligen det som är mitt jobb. En av mina uppgifter är att skriva svar på remisser. Remisser är lagförslag från regeringen som skickas ut för synpunkter hos myndigheterna. När det gäller språk brukar Språkrådet bli tillfrågade. Jag läser utredningen, hela eller relevanta delar, analyserar och diskuterar med andra på rådet och skriver sedan ett svar som skickas till regeringen, ofta Kulturdepartementet.

En annan vanlig syssla är också att svara på frågor och ge råd till myndigheter, kommuner eller andra offentliga instanser om hur den svenska språklagen ska tolkas i ett enskilt fall. De handläggare som hör av sig vill försäkra sig om att de inte bryter mot språklagen. Oftast finns det inget konkret att luta sig mot, utan det handlar om att tolka lagens intentioner. Rådgivningen sker via mejl eller telefon.

Jag är också involverad i enskilda forskningsprojekt. Ett projekt som jag, tillsammans med en kollega, arbetar i med just nu handlar om språklig representation i det offentliga rummet. Vi har låtit undersöka bibliotek och vårdcentraler runtom i Sverige för att se vilka språk som är representerade och på vilket sätt det avspeglar den fastlagda språkpolitiken.

Att språk och politik hör ihop har inte varit uppenbart i svensk politik på samma sätt som i t.ex. Norge. Men debatterna inför den senaste riksdagsvalet gjorde det väldigt tydligt hur stor betydelse språk har som politisk fråga. Inte minst frågan om språktest för medborgarskap har tydlig politisk laddning.

Vilka är de största utmaningarna i att skriva poesi tycker du?

– Det finns utmaningar på flera plan tycker jag, både känslomässigt och praktiskt. Jag har aldrig varit en sån som haft lätt för att skriva. Jag avundas de som kan sitta uppslukade timme efter timme. Det kan inte jag, jag sitter tio minuter i taget, sedan börjar jag fippla med en penna eller sätter på nytt te, och så sitter jag tio minuter till och sen skriver jag inte mer den dagen.

Innerst inne är jag nog rädd för skrivandet, eller jag tror att jag är rädd för att upptäcka att jag inte har fler ord i mig. Och det kan vara svårt att gå igenom väggen och utsätta sig för sin egen text. Samtidigt behöver jag hela tiden vara inne i ett skrivprojekt på något sätt, annars känns inte tillvaron meningsfull. Det har tagit hela livet för mig att fatta det. Jag måste hålla på med skrivandet helt enkelt, det är inte valbart.

Rent praktiskt kan det vara en utmaning att ha tid och ork att skriva. Jag jobbar heltid med ett hyfsat krävande jobb, har barn och åtminstone ambitionen att träffa vänner ibland. Jag läser och skriver dessutom redan mycket i mitt arbete, och det kan vara lite trögt att fortsätta på fritiden, även om det är en helt annan slags skrivande.

Författarporträtt: Casia Bromberg