Det har blivit lördag igen och som gammal hårdrockare känns det inspirerande att få presentera dagens gäst i Lördagssoffan, som inte är nån mindre än Dan Swanö från bland annat Edge of Sanity och Nightingale.

Dan är född 1973 och härstammar från Finspång och flyttade därefter till Örebro och bor numera i Krefeld i Tyskland. Hans senaste musikprojekt är Subway Mirror.

 

Välkommen till Lördagssoffan Dan! Poesi och lyrik. Vad betyder det för dig?

– Det är definitivt två helt skilda saker. Jag gillar dock när de båda förenas till fantastisk musik. Visst finns det stunder då jag har ramlat över en dikt som har berört mig, men jag måste erkänna att jag nästan direkt har klurat på hur man skulle kunna göra musik till det!

Jag älskar musik som berör mig och har en förmåga att kunna filtrera bort lyrik som inte riktigt funkar, men att lyssna på musik som är kass, men har bra texter funkar inte alls. Men det ultimata är givetvis när både text och musik är helt perfekt, vilket dock är ytters sällsynt, men när både musiken och texten målar upp bilder i hjärnan…vansinnigt cool!

Du har ju varit enormt kreativ under årens lopp med musikprojekt inom olika genrer. Du har ju spelat allt från Edge of sanity (deathmetal) till Nightingale (gothrock) m.m. Hur viktiga är texterna för dig i din musik?

– Det viktigaste är att de funkar med sångmelodin (skriver alltid texterna efter sångmelodin är gjord, till i stunden påhittade ”slasktexter”) och att orden inte sticker ut för mycket och känns kantiga att sjunga. Ibland dyker det upp en låt eller ett helt projekt där lyriken måste vara bättre än ”funkar” och i dagsläget kan inte min hjärna sluta klura på texter till Second Sky plattan som jag har jobbat på i snart 20 år!

Alla låtar hade texter vid en tidpunkt och de var bra, riktigt bra..tog månader att få till, men eftersom det tagit sån tid har de tyvärr förlorat i relevans och mening, så nu måste jag skriva nya texter till alla låtar och hjärnan jobbar konstant på att hitta coola teman och vilka rader man kan behålla från de gamla och vad man kan byta ut strofer som redan sitter i hjärnbalken till, utan att de helt tappar klang..senaste fyndet gjorden i natt, precis innan jag somnade, där till exmpel ”The Way” kan bli ”The Wave” och öppna upp helt nya dörrar vad man kan sjunga om 🙂

I Nightingale skriver ju även Erik Oskarsson och Tom Björn lyrik och deras arbete är alltid klanderfritt och i mitt tyckte ett hack bättre än mina egna, men ibland har jag trots allt kavlat upp ärmarna och skrivit i mitt tycke riktigt bra lyrik även till Nightingale de senare åren. ”27” från ”Retribution” är en sån text, som tog dagar av research och ”one liners” från olika artiklar och texter. Till Witherscape skriver amerikanen Paul Kuhr all lyrik. Han är sanslöst bra!

Vad fick dig att öppna ögonen för lyriken från början? Några intryck som påverkade ditt textförfattande?

– Hmm..jag misstänker att det var runt andra halvan av åttiotalet när mitt intresse för Genesis fördjupades lite. Jag och grabbarna i Unicorn brukade diskutera Peter Gabriels texter och försöka klura ut vad han menade! Sen torskade jag (mot alla odds!!) på Marillion och framför allt Fish texter, som för det mesta är magiska! Sen fann jag på Rush tio år senare och Neil Peart..hallå!! Vilken snubbe!!

Och i takt med att Unicorn’s texter gick från knasiga, väldigt interna texter till mer normala grejer, öppnades dörren för att skriva en hymn till Finspång, eller egentligen till sin hemstad..den där feelingen när man lämnar stället man växte upp till en annan, större stad (i detta fall Örebro..) och det blev ”At the End of the Bridge” (Bridge..översätts till ”spång” i Fin..spång..) en av mina bättre stunder som lyrikförfattare i min egen mening.

Jag skulle vilja gå tillbaka till deathmetal scenen som hade en stor inverkan på mig i början av 1990-talet. 1993 släppte du skivan The spectral sorrows med Egde of sanity (som är en av de bättre deathmetal skivorna från den tidsepoken enligt mig), det gick undan på den tiden. Var det svårt att hänga med i texterna till tempot i musiken?

– Inte direkt. Jag är ju trummis i grunden och har rätt bra koll på käften 🙂 Det kunde vara irriterande att behöva skriva så förbannat mycket text ibland! Vissa låtar behövde i princip en stavelse per trumslag i de snabbare delarna och för nån som inte direkt tycker om att skriva texter var det ett jäkla aber!! Men de flesta EOS texterna är helt ok för sin genre!

”When all is Said” som är en banbrytande låt för oss, med sitt doomiga tempo och piano som huvudinstrument, har faktiskt en dikt som text. Nån snubbe vid namn JDC Pellow skrev den och jag rippade den rakt av från nån bok jag hittade i plugget!

Hur är det med poesi i allmänhet? Några poeter du uppskattar?

– Eh…jag har faktiskt nollkoll på poeter i allmänhet. För mig är Fish en stor poet och även Steve Hogarth har fått till några fina rader! Och Neil P. så klart. Jag hittade en diktsamling av Nils Ferlin i mor och fars bokhylla i början av nittiotalet och tonsatte några av hans dikter under namnet ”Erland” (Finns på swanomerch.bandcamp.com)

Om vi går på djupet ang Fish och Rush. Vad är det du fastnat för just i deras texter? Vad har de som du inte hittat i annan lyrik?

– I Fishs fall är det hans sätt att använda udda ord och vända och vrida på meningsuppbyggnader, ibland till bristningsgränsen, men det är väldigt progressive poesi och jag minns att det fanns/finns en slags dechiffrerings guide till Fish texter på nätet där i princip varje rad är förklarad och omskriven så en ”vanlig bonne” kan förstå innebörden. Texterna låter spännande och man hajar till och kollar vad saker och ting betyder.

Peart’s lyrik är lite mer direkt. Jag fastnade framför allt för hans lite senare alster. ”Nobody’s Hero” är genial..eller rader som ”We’re only immortal for a limited time” hallå…sjukt coolt (”Lånade” den raden till ”Moontower” plattan…) Hans texter är mer raka och inte så mycket krångliga ord, som ”Fugazi” etc. utan ”vanligt språk” men mening av det han säger är ibland bara så klockren och ”Varför tänkte inte jag på det??” grejer!

Mycket av den musik jag lyssnar på utöver Marillion och Rush är AOR och Pomp och det är rätt mycket ”Yeah baby” texter och i allmänhet kanske det är bra texter, men just Rush och Marillions lyrik var den som ”hoppade ut” ur musiken och gjorde den större. Jag kan också tillägga att jag älskar många av Tony Banks texter till Genesis. Riktigt bra!

Jag undrar om du har koll på alla band som du är involverad i? Hur många har det varit sen start och om du fick lyfta fram ett av banden och en låt där du lyckats som bäst som musiker och textförfattare, vilken skulle det vara?

– Nja. Band och band…för mig måste det innebära vissa saker för att något skall vara ett band och om jag hårdrar saker och ting har jag inte varit med i så många band, men väldigt många projekt eller glorifierade one-off’s 😉

I princip alla fall var det först ett band som blev ett projekt, eller ibland tvärt om..följande var en gång ett band (projekt som, enligt mig, just bara var det är inte omnämnda). Följande klassar jag som band. Där vi repade regelbundet, lirade in demo, släppte plattor, lirade live och ”satsade” på det hela och hoppas på ”att breaka” Ghost, Icarus, Unicorn (1988-våren 1991), Brëjn Dëdd (1988-1989), Ulan Bator (1989-1990), Wounded Knee (1990-1992), Pan-Thy-Monium (1990-1991), Nightingale (2000-2006) Subway Mirror/O (:the circle), Edge of Sanity (1990-sommaren 1992).

Bara en låt är ju skitsvårt att nämna, men en låt som jag redan har nämnt där jag tycker att text och musik är på topp och en låt jag faktiskt kan sätta mig ner och lira rätt igenom på gitarr eller piano är ”At the End of the Bridge” från Unicorn’s andra platta ”Emotional Wasteland” from 1995. Den får det bli!

Du skrev att det är kul att vara i sällskap med Wayne Hussey och Mart Hällgren ang din medverkan i Lördagssoffan. Vem av dessa herrar skulle du helst fastna med i en hiss med och diskutera lyrik några timmar?

– Inget ont om Mart. Han har skrivit några riktigt sköna poppunkhits, men Wayne H. skulle jag definitivt vilja babbla med i en hiss! Det finns så många fantastiska The Mission låtar och en av dem ”Belief” lade grunden (tillsammans med ”Night Comes Down” med Judas Priest) till det stuket jag ville att Nightingale skulle ha..vet inte riktigt exakt hur det blev med det sen..men det resulterade i ”Nightfall Overture” i alla fall!

Porträtt: Eva Maria Swanö