Hej på er! Det har blivit lördag igen och dags för det näst sista avsnittet av Lördagssoffan och dagens gäst är Jonas Petterson från Örebro.

Jonas är aktuell med diktsamlingen ”Under radarn” som han gett ut tillsammans med fotografen Pelle Blohm. Till vardags jobbar Jonas inom media och kommunikation samt föreläser.

Välkommen till Lördagssoffan Jonas. Hur började ditt intresse för att dikta?

– Jag tror mitt intresse för det svenska språket började på riktigt runt år 1994-1995. Jag var 15-16 år och upptäckte Jakob Hellman, Kent och Bob Hund. Musiken tilltalade mig, men framförallt så började jag försöka skriva mina egna små texter efter det.

Mest för att jag tyckte det var kul, samtidigt som jag i efterhand har insett att det var i terapisyfte också. Försökte formulera mig på ett så kryptiskt och samtidigt så tydligt sätt som möjligt. Den utmaningen  kittlade och så började mitt intresse för att formulera mig.

Finns det några begränsningar inom poesin för dig?

– Jag känner själv ibland en tyngd på mina axlar i form att jag behöver definiera om det är prosa, poesi eller vad den riktiga benämningen är. Jag behöver skriva mer och skita i reglerna som byggs upp i mitt huvud.

Du har nyligen gett ut diktsamlingen ”Under radarn” där du och fotografen Pelle Blohm kombinerat en dikt per foto genom boken. Vad var den största skillnaden att skriva poesi till bilder än att inte göra det och skulle du vilja berätta lite om boken?

– Den största skillnaden är egentligen att när jag ser en bild framför mig så får jag direkt associationer i mitt huvud. Det spelas upp en historia och texten tar form utifrån den. Annars när jag skriver rena texter utan bilder så kan det ta längre tid och historien är inte lika klar och tydligt i mitt huvud. Jag  har alltid tilltalats av fotografier som bär på något mer än själva motivet.

Ett fotografi bär en historia som skiljer sig om det är dina ögon eller mina ögon som betraktar det. Istället för att bara skriva rena texter, så ville jag  se om jag kunde fånga min historia utifrån andras bilder. Vad skulle hände i min hjärna när jag fick se en massa bilder? Jag gillade många av Pelles foton, det kändes som det låg ett dystert filter över dem. Det tilltalade mig och jag berättade för Pelle om min idé.

Hur skulle du sammanfatta din poesi för någon som aldrig läst nåt av dig?

– Jag tror att den uppfattas som ganska mörk och karg. Jag tror också att läsaren uppfattar en stor portion ångest med stor eftertanke. Sedan hoppas jag att  den speglar små fragment från samtiden vi lever i.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– De två enskilt största är Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer. Utöver de två så inspireras jag mestadels av lyrik från musik och dialoger ifrån filmer.

Varför tror du ett sådant stort utbud av poesi är färgat av ångest? Är det lättare att skriva om melankoli och vemod än glädje och tror du poeter generellt har ångest o behöver just diktandet för att lätta sina bördor?

– Bra fråga! För mig är det mycket lättare att skriva när jag bär på någonting som måste ut. Det behöver nödvändigtvis inte vara just jag skriver om som  måste ut, men det fungerar som terapi. Mörkret inom mig måste få uppmärksamhet för att det inte ska växa. Så tror jag att det är för flera som skriver dikter och poesi. Ett fritt forum som liknar någon slags AA möte.

Hur skiljer sig en lyckad diktsamling från en mindre lyckad diktsamling enligt dig?

– Jag är nog inte rätt person som uttala mig om det. Det som tilltalar mig är när det finns en röd tråd i språket och känslan. Diktsamlingar som jag  återkommer till att läsa har just de två viktiga ingredienserna. Du kan smaka på känslan som författaren burit på när hon eller han har skrivit den. Det är för mig en lyckad diktsamling.

Hur tror du svensk poesi kommer se ut i framtiden. Låt oss säga år 2050?

– En del av mig tror att det kommer bli mindre natur och landskap som symbolspråk. Jag tror att dikterna mer kommer utgå från stadens gator och människan som  lever där. Människor tenderar ju att lämna det gröna och flytta in till asfalten. En annan del av mig tror att klimatet och andra hot mot vår värld kommer skildras på ett annat sätt i framtiden och ta mycket mer plats.

Hur mår poesiutbudet i Örebro 2019?

– Tyvärr så tar jag inte del av det så mycket som jag vill och borde. Men Örebro lever som kulturstad tycker jag. Det byggs ett helt nytt kulturkvarter mitt i centrum och jag hoppas att dikterna kommer så sin del av rampljuset.

Avslutningsvis, vad har du för framtidsplaner för ditt skrivandet?

– Jag är extremt stolt över Under Radarn som jag och Pelle gjorde tillsammans. Ett indieprojekt som jag verkligen kan stå för. Jag hoppas att vi kommer göra något liknande projekt i framtiden. Vi har sålt runt 100 st och på sidan http://www.underradarn.nu ramlar det in en beställning då och då.

Just nu utmanar jag mig själv i att försöka ge mig på att skriva en roman. Resan är viktigare än målet under hösten, men jag tror verkligen att det kommer komma ut något bra om mitt tålamod och min jantelag är på min sida.