Det har blivit dags för det 70:e avsnittet av Lördagssoffan och den sista gästen i serien är författaren Christel Sundqvist från Nykarleby, som numera bor i Vasa.

Förutom att skriva böcker är Christel även pedagogie doktor, verksam som forskare och lärare vid Åbo akademi och Nord universitetet i Norge. Hennes senaste roman som heter ”Nu spränger vi taket”, kom ut förra året på Marginal förlag.

 

Välkommen till Lördagssoffan Christel! Vad är din relation till poesi?

– Jag läser gärna poesi och har tidigare också skrivit en del poesi. Det händer ännu att orden vill formas till en dikt. Man kan säga att poesin har varit, och fortfarande ofta är, ingången till den språkliga världen för mig. Precis som med prosa betyder det inte att jag slukar eller tycker om all poesi.

Jag är en ständig sökare efter ord och meningar som rör om och tar tag i mig. Men när jag känner att språket är stumt söker jag mig ofta till poesin, eller till musiken som på samma sätt som poesin öppnar stängda dörrar – åtminstone en kort stund.

Hur annorlunda tycker du att diktande är jämfört med att arbeta med en roman? 

– För mig har det varit två ganska olika processer, men ändå inte. I prosan kommer jag ofta in i ett flöde och kan stundvis skriva oavbrutet och producera mycket text som sen behöver bearbetas. Poesin har kommit stötvis. Mina första dikter gestaltar samma sak som min debutroman. Jag skrev dem parallellt. Vissa av de poetiska bilder jag skrev ner återhittas i romanen. Romanarbete behöver nämligen det poetiska uttrycket, den sega kampen med språk och uttryck.

Poesin behöver å sin sida vara mer än språk, gripa tag i läsaren, ha något att säga. Därför finns det både likheter och olikheter i arbete med prosa och poesi. Ibland blir jag trött på att de ständigt ska ställas mot varandra, som två motpoler där det ena framställs som bättre, finare eller mer läsarvänligt än det andra.

Hur bra är du på att ta kritik från recensenter? Du verkar ju mestadels ha fått bra kritik på dina böcker. Men om du får en riktig sågning av ett verk som du tycker är bland det bästa du presterat. Hur tar du det då? 

– Jag har ännu inte presterat det bästa, och jag har ännu inte skrivit en roman som jag är helt nöjd med. Som tur är, för det driver mig vidare. Som författare måste man klara av allt det publicering medför, och jag är alltid beredd på lite vad som helst. Jag har mestadels fått god kritik, men jag är tacksam över också negativa synpunkter som kommit fram.

Jag har begrundat kritiken och ibland förstått och hållit med. Jag försöker alltså dra lärdom av kritiken när det går. Det som gör mig mer besviken, både när det gäller recensioner av egna och andras böcker, är slarvigt gjorda recensioner, recensioner som är mer en bokanmälan än en riktig recension, eller recensioner som fokuserar på ovidkommande saker.

Du är ju från Österbotten och det kommer ju en hel del skickliga författare och poeter härifrån. Tror du att det är nåt speciellt med Österbottningar, eftersom de lyckas så väl i sitt skrivande eller vad kan det bero på?

– Den frågan har jag fått ofta. Jag tror ju att det smittar av sig, och den vägen blir skrivandet också avdramatiserat. Det är inte konstigt att vara författare, och inte märkvärdigare än något annat. Jag har också tänkt på språkets betydelse. Vi har inte lika mycket inslag från finskan i Österbotten. Samtidigt har vi många dialekter som berikar språket istället för att nagga språket i kanterna.

Diktsamlingar som betytt mycket för dig?

– När jag var tonåring sökte jag tröst i Edith Södergran och Karin Boye. Senare har argentinska Alejandra Pizarnik skakat om mig rejält. I vår tog Linnea Axelssons fantastiska diktverk Ædnan andan ur mig. Det är ett verk som visar att prosan och poesin inte står så lång från varandra, utan att ett underskönt språk kan flätas samman med en berättelse, driva den framåt, och borra sig in läsaren.

Tror du att många författare inte skriver poesi eftersom det är sådan otacksam genre, när det gäller försäljningssiffror och intresset för poesi överhuvudtaget? 

– Jag tror att många i själva verket skriver poesi. Men tyvärr kanske det är så att det finns fler som skriver poesi än som läser poesi. Och det är helt sant att förlagen är restriktiva när det gäller att ge ut poesi. Hur mycket det inverkar på författares skrivande har jag svårt att uttala mig om.

Troligen väljer vissa att sluta skriva poesi för att det är svårt att nå ut med sin text, medan andra enträget fortsätter för att det är det de vill och måste skriva.

Du ju den sista personen som intervjuas i Lördagssoffan och jag vill knyta ihop serien med en fråga som jag ställde Ralf Andtbacka för snart 1,5 år sedan, då han var den första poeten jag intervjuade till projektet.

Ralf trodde följande om poesins fortlevnad i framtiden: ”Med åren har jag blivit allt mer övertygad om att lyriken är litteraturens kackerlacka, den kommer att finnas kvar också efter apokalypsen”. Vad tänker du om detta?

– Jag håller med Andbacka om att poesin kommer att fortleva, men den behöver hjälp på traven. Kanske får den ännu till och med ett uppsving. Så på det sättet är väl bilden av en kackerlacka rättvis, men ändå inte. En kackerlacka vill man helst skaka av sig, ta livet av.

Jag vill hellre se poesin som en fjäril, som inte låter sig fångas så lätt, men som kan få oss att stanna upp när den visar sig i sin sköna skepnad. Jag hörde någon säga att fjärilarna minskar och borde fridlysas, kanske poesin borde det också?

Författarporträtt: Linus Lindholm. Med tillstånd att publicera av Christel Sundqvist.