Glad midsommar på er allihopa! Dagens gäst i min lördagssoffa är Pernilla Berglund från Umeå. Pernilla debuterade 2013 med diktsamlingen ”Tilltar” och har gett ut ytterligare två böcker därefter, varav sin senaste bok ”Rätten” som kom ut i år. Under flera år har även Pernilla varit verksam som redaktör för tidskriften Provins.

 

Välkommen till Lördagssoffan Pernilla. När bli man poet? Föddes du som poet eller blev du det när du debuterade med en diktsamling? Vad har du för tankar kring en fråga som denna?

– Det är som att det finns en underliggande föreställning i dessa frågor om att det finns en gräns man måste komma över för att bli poet. Eller som om någon annan ska godkänna en som poet, som att någon kan bestämma när du blir poet. Eller att poeten är någon särskild utvald person som föddes till att vara det.

Jag tror inte det. Det handlar ju också om vad man lägger i ordet poet och vad man menar med att vara poet. Är det att skriva poesi eller är det att vara yrkesverksam som poet? Båda är ju riktiga tycker jag. Om man skriver poesi men inte gett ut en bok eller liknande är man ju ändå poet. Men samtidigt tycker jag att yrkestiteln är viktig, att kunna benämna sig själv som poet, för att visa på att det man gör är något som man sysslar med professionellt.

Ändå är det inte alltid jag säger till personer som frågar vad jag jobbar med att jag är poet. Jag vill göra det oftare, men kan fortfarande känna att det är svårt, av olika anledningar. Jag är intresserad av språket och i poesin finns det en särskild uppmärksamhet och koncentration kring språk som jag tilltalas av. Så på så sätt känner jag mig som poet. Men jag säger ofta att jag skriver, om någon frågar.

Du har gett ut tre diktsamlingar från 2013 till i år. Hur länge skrev du innan du fick ut din första bok och hur kommer det sig att det blev just poesi för din del?

– Jag började skriva i tonåren och i slutet av gymnasiet var skrivande det enda jag visste att jag ville syssla med i livet. Jag sökte till olika folkhögskolor och kom in på Biskops-Arnös skrivarlinje och gick där direkt efter gymnasiet. Då kallade jag det jag skrev bara för texter, de var ofta ganska korta, en A4-sida kanske, som hade ett komprimerat berättande men med meningar som drog åt det poetiska. Det var någon typ av blandform.

Senare beskrev jag (och andra) det mer som prosadikter, men själva genren var inte så viktig för mig. Jag skrev sällan längre berättande prosa, jag var intresserad av meningar där det skedde mer i språket, i ljuden och rytmen. Jag skrev ett slags prosadiktmanus under andra året som jag fick uppmuntrande ord om av några lektörer vid ett stort förlag. När jag slutade Biskops-Arnö flyttade jag tillbaka till Umeå och började jobba halvtid på ett fritidshem och skrev på förmiddagarna.

Det diktmanus som blev min första bok, Tilltar, skrev jag kring mitten av 00- talet, men det manuset blev refuserat då. Sedan har jag skrivet ett par manus till som inte givits ut. Jag kom in på poesi först via låttexter. Musiken fanns omkring mig på ett väldigt tillgängligt vis under min uppväxt i Umeå, och det komprimerade sättet att berätta något i texterna tror jag var min väg in till att börja intressera mig för poesi och att skriva. Sedan började jag läsa mer diktsamlingar och lämnade musiken mer.

Jag är väldigt intresserad av hur ljuden i orden klingar tillsammans och vad orden kan skapa genom att framträda tillsammans på ett visst sätt i en dikt, i en rad eller mening. Jag vill inte utesluta prosan, prosan kan också vara väldigt upptagen av språket på det sättet, men poesin kan skriva fram saker och skapa betydelser på ett annat sätt än en roman kan göra till exempel. Det finns både en direkthet och en långsamhet i poesi som jag tycker om.

Har du några ritualer kring ditt diktande? 

– Nej.

Hur ser poesiscenen ut i Umeå 2019?

– Jag känner inte så många personer som skriver poesi och bor i Umeå, men jag uppfattar det som att det finns en ny generation i staden som intresserar sig för poesi och kanske framför allt poesi på scen, som exempelvis kollektivet For The Culture som ordnar Ortens bästa poet i Umeå. Jag vet också en del studenter i litteratur och konst som ordnar uppläsningar och stadsbiblioteket har också ordnat något de kallar Poesisöndag. Men jag är nog inte rätt person att fråga om just dessa scener och sammanhang, jag vet för lite om dem.

Bokcafé Pilgatan har en kontinuerlig programverksamhet med författarsamtal och föreläsningar, men det är sällan poeter är inbjudna dit, vilket jag tycker är lite synd. Jag tror deras publik skulle vara intresserade av mer poesi också. Tidskriften Provins brukar ordna någon släppfest och uppläsning i Umeå varje år, ofta med något inslag av poesi, och under litteraturfestivalen Littfest (v. 11 i mars) är alltid poesiprogrammet omfattande och intressant, med poeter både från Sverige och internationellt, som gör uppläsningar och ibland deltar i scensamtal.

Diktsamlingar som du gärna läser mer än en gång och som betyder mycket för dig?

– En av de diktsamlingar jag tyckt mycket om som kom för något år sedan är Fredrik Nybergs Offerzonerna, jag tycker mycket om hans ljudliga poesi och den här boken tyckte jag särskilt mycket om. Den svensk-amerikanska poeten Siv Cedering har jag också läst mycket under de senaste åren. Hon skrev sin poesi på engelska och bara en del av hennes dikter finns översatta till svenska.

Det känns som att jag både återvänder till hennes dikt och upptäcker hennes skrivande på nytt när jag läser henne. Kanske för att jag ibland läser henne på engelska och ibland översättningarna till svenska, och kanske också just för att det utkom en ny samlingsutgåva förra året, med ett litet urval av hennes poesi, i översättning av Matilda Södergran. Att läsa nya översättningar kan bli som att upptäcka en författare på nytt.

Författarfoto: Elin Berge. Med tillstånd att publicera av Pernilla Berglund.