Tung tisdag och jag försöker muntra upp mig med lite walesisk poesi av poeten Menna Elfyn som Black Island Books bland annat skriver följande om på sin hemsida: ”Menna Elfyn är en av Wales internationellt mest uppmärksammade poeter. Cellängel samlar ett urval av hennes dikter i en första svensk översättning av Marie Tonkin.”

Jodå, det här var en trevlig bekantskap må jag säga. Tonkin är som vanligt skicklig på översättning och förordet är måhända kort, men väldigt givande. Här får jag som läsare bland annat lära mig om det gamla walesiska versmåttet cynghanedd : ”ett mönster för allitterationer fusionerat med intern rytm, som nådde sin kulmen under 1100- och 1200-talen, utvecklat av professionella poeter vid de walesiska hoven” och om minoritetsspråket kymriska.

Dikterna i urvalet till Cellängel är hämtade från sju diktsamlingar från 1996 fram till 2017 och det är med ett rikt och fantasifullt språk som Elfyn låter sin poesi blomstra ut över sidorna.

Elfyn skriver i dikten Ankomst (Ur sviten Catrin Glyndŵr – Murmur, 2012)

”Vi kom hit i uggleljus
från kanten av havet
till världens ände,
mitt runda fönster
ett mulet öga.
Mummel genom väggarna,
skratt och förödelse”

När jag läser Cellängel känns det lite som om tiden smälter bort runtomkring mig och poesin lyser genom bokens knappa nittio sidor som en intenstiv sol. Elfyns poetiska språkdräkt blomstrar som vackra juniblommor och jag får följa med diktjaget vidare från underhavsslussar till ett stycke svartmalm, två skepp i en hamn och vidare till strömvirveln i hjärtat.

När det kommer till själva innehållet bortom diktsamlingens (femstjärniga) romantiska framtoning så kanske jag inte riktigt är med på alla noter, men helheten är ändå så snygg så jag köper det mesta av den ändå.

Förutom det fantastiska språk som färgar Cellängel, så är diktsamlingens höjdpunkt diktjagets resa mot ursprunget av sitt språk och sina rötter. Det är med en frisk fläkt av innovativ fantasi och spännande metaforer som Elfyn går tillbaka i tiden genom poesins konst.

Avslutar denna recension med några rader från dikten Dimma (Bondo, 2017):

”För tidsåldrar sedan kom vi hit;
men förvirras ännu av mysteriet
med dem vi aldrig var och aldrig blir.

Ändå är det här vi längtar
efter vårt tunnland av skapelsen,
stenen där vi står – urtida.

Idag samlar vi flocken från stupet,
där havet hungrar efter dimman
och tidvattnet sveper över djupet.”