Peter Lindforss (1953-2015) är en poet som jag uppskattar mycket. Men vem var denna man som bland annat var vän med Leonard Cohen och skrev låtar med Mikael Rickfors (på sidan av sitt eget skrivande) innan hemlösheten och missbruket tog hans liv?

Poeten Andreas Björsten kände Peter personligen och jag ställde några frågor till honom för att få mer insikt om vem Peter Lindforss var.

Hej Andreas. Vem var poeten Peter Lindforss för dig?

– Peter Lindforss växte under de sista åren av sitt liv för mig ut till att vara mer än en skrivande vän och en bra poet med rötterna i 70-talet. Under arbetet med att redigera hans sista diktsamling innan han gick bort, Det finns mer (Megafon 2014) insåg jag, om inte förr, att han var något annat och mer, något speciellt.

Jag hade alltid betraktat honom som en viktig poet, värd att försvara mot sina belackare och jag var glad att återkommande kunna publicera hans dikter och inlägg på Argus-bloggen (www.denblindeargus.se). Men nu när jag gick igenom de dikter han skickat till mig genom åren, för att kunna ge ut hans bästa dikter i en diktvolym märkte jag att det påverkade mig på djupet.

Jag började bli varse att Peter var en av fåtalet verkligt stora svenska poeter. Han var en poet som hade någon sorts andlig kraft som kunde förändra läsares liv Han var också – hur underligt det än kunde låta – något av ett moraliskt vägmärke, trots sitt osunda leverne.

Dvs. han både satte upp en gräns för dem som ville störta människovärdet, hit men inte längre, och en riktning, hit går själens strävan.För dem som sökte en romantisk hållning och en dos civil olydnad hos sina poeter hade Peter mycket att komma med.

Hur lärde du känna Peter?

– Jag tog kontakt med Peter brevledes 1988 för att be honom om några nya dikter, som vi kunde publicera i tidskriften Deh Blinde Argus, som jag dåförtiden jobbade med. I Den Blinde Argus (DBA) ville vi inte bara presentera samtidslyriker, vi höll också ögonen öppna efter orättvist undanskymda poeter och kultförfattare från de närmast föregående decennierna. För mig föll ofta mina favoritförfattare inom dessa kategorier.

Peter Lindforss hade då inte gett ut nägon ny diksamling under de senaste fyra åren, vilket var en lång tid på 80-talet. Hans senaste diktsamling var Personliga rutiner från 1984. För mig var han redan en halvt legendarisk poet som jag gärna viille ha med i DBA.

Sagt och gjort, jag skickade iväg min förfrågan och fick svar med praktiskt taget vändande post, tio dikter av hög klass varav de flesta utspelade sig i grekiska övärlden. Det visade sig att Peter hade suttit uppe hela natten för att skriva dessa nya texter. Han hade vid det laget, berättade han senare, nästan slutat skriva. Han var med sina existentiella betraktelser redan överflyglad av postmodernismen med dess teorier om författarens död m.m.

Efter detta hade vi ingen kontakt på tjugo år, sedan fick jag ett mail från honom, där han tackade mig för att jag förstod och försvarade hans minnesbok om vänskapen med Leonard Cohen, Mannen som förstörde mitt liv.

Tror du Peters poesi gav lika mkt näring för att orka leva vidare som den förde honom fram till sitt jordiska avslut?

– Peter skriver så här i en tidig dikt i samlingen Krigets barn (1977) ”Du kan aldrig / undkomma min poesi / för jag har givit upp / allt för den”. Så var det verkligen också. Peter var som jag förstod det redan från början inriktad på att bli poet. Jobb på radion eller frilansuppdrag åt Expressen kunde aldrig ersätta detta att vara poet. Han lämnade snabbt alla fasta uppdrag han fick för att ge sig sitt eget skrivande i våld. Ett undantag var översättamdet av kiosklitteraur och science-ficion vilket han höll på med sä länge han orkade. Det blev ett nittiotal översatta titlar.

Det var några år det gick rätt bra för honom som fri poet. Han fick ut sina böcker på det stora förlaget Rabén & Sjögren, han blev bokad till stora uppläsningar, som den årligen återkommande Poesidagen på Moderna Museet. Han ströjobbade på antikvariat Blå tornet i Stockholm. ett inte alltför betungande jobb som mest gick ut på att spela schack med andra poeter och dropouts som dök upp i butiken.

Men något hände. En utmattning eller att missbruket tog ut sin rätt. Tiderna hårdnade. Det var då han gav sig på översättandet av kiosklitteratur. Han stack emellan med översättning av en eller annan avvikande titel, som Cohens Nådens bok (1987) och en bok med Raymond Chandlers brev under titeln Marlowes tema.

Om jag ska uttrycka det drastiskt: Det var när allting började gå åt helvete som hans lyriska förmågor stegrades allt mer. Den uteblivna yttre framgången kompenserades av en lyrik som blev alltmer distinkt, slagkraftig och känslomässigt berörande. Det var ett högt pris att betala, men Peter gjorde det. Det var som om han in i det sista upprätthöll försvarslinjerna mot tillvarons vedermödor.

I den nya postuma utgåvan med Peters dikter, De långa resorna är över (Fripress, 2023) finns ett 30-tal sms-dikter skrivna direkt från gatan, utifrån ett akut hemlöshetsperspektiv och skickade till mig och andra vänner. Peters telefon var rätt skraltig så det blev oftast ett format på 4-6 rader. Peter fann snabbt en stor frihet inuti denna av nödtvång komprimerade konstart, det är så jag fattar det. Det är dikter där alla fasader har rämnat, där det inte finns några illusioner kvar. De är något unikt i svensk litteratur i sitt uppriktiga mörker och ändå finns där stunder av ömhet.

(Foto: Peter i 26-åldern. Midsommar 1979. Privat.)