Hur mådde den österbottniska dikten förr i tiden? Det kan man fråga sig och en del av svaret går att finna i Österbottnisk dikt från 1977 som är skriven både på svenska och finska.

I det svenska förordet av Christer Laurén står det bland annat:

”Den antologi med österbottniskt dikt på finska och svenska som nu utges har vuxit fram som ett resultat av kontakter de senaste åren mellan Pohjamaan Kirjailijat och Svenska Österbottens litteraturförening. En gemensam antologi med alla texter på båda språken ansågs främja kontakterna mellan finska och finlandssvenska författare och litteraturintresserade. Antologin ger en bild av lyrik på finska och svenska i vår del av Finland idag.”

De flesta av poeterna i Österbottnisk dikt är okända för mig sen tidigare, med untantag namn som Kurt Högnäs, Gurli Lindén och Wava Stürmer och det var med stor nyfiken som jag läste genom de ca 180 sidorna i boken framför mig.

Börje Ahlö är först ut bland poeterna och skriver i Jag är här:

”Jag är här bland alla de
andra.
Det känns riktigt trivsamt ibland.
Riktigt ljuvligt somliga gånger.
Man famlar omkring.
Man famlar omkring
och skrattar.”

I dikten därefter skriver Ahlö vidare om att försöka se skymten av en naken kvinna som han inte ens lyckas skymta påklädd och vidare genom vardagsdoftande dikter som handlar om bland annat mormors spegel och mer dramatiska rader om livets förvridna ansikten. En poet med många överraskningar i sina dikter.

Helge Englund fortsätter efter Ahlö och diktar mer politiskt (tänk mitten/sent sjuttiotal) och därefter läser jag följande rader i dikten Ser du det jag ser av Erik Granvik:

”Ser du
det jag ser,
molnen i skyn,
som inte är moln,
men himlens hjortronmosse,
och längtar du
som jag
dit.”

Inga större överraskningar än så länge ang mina förväntingar av boken. Dock jämn kvalité bland de svenskspråkiga poeter som inleder Österbottnisk dikt.

Därefter har det blivit dags att ta del av rader från den finska poeten Heikki Hemminki (övers. Christer Laurén). Jag läser dikten En finsk far, där den finska melankolin är närvarande och stark:

”en finsk far
han kom och gick

han stupade på hemmafronten
i kampen för levnadsstandarden
vid en ålder av
förtionio år
en vecka
och sex dagar

han sörjdes av
en bil
och några avbetalningskvitton.”

Jag fortsätter att läsa finsk poesi som är översatt till svenska i Österbottnisk dikt. Tuula Ilmonen skriver bland annat:

”Stugan är tyst
på den blankslitna bänken
känner jag värmen av träet
Där blir jag långsamt
mig själv igen
och får något
av förfädernas visdom.”

Poesin i Österbottnisk dikt känns till och från väldigt enkel och rakt på sak vilket är antologins styrka och svaghet. Ibland önskar jag mer djup och bredd i urvalet, men samtidigt uppskattar jag den rena enkelhet som speglar en allt mer svunnen tid. Andra poeter som medverkar i antologin är bland annat: Gunnel Högholm, Mirja Kuivaniemi, Anna-Lisa Lönnqvist, Rut Åman mfl.

Jag fortsätter läsa och får resa till älvlandets slätter med Rauha Knuuttila och vidare mot en fjärilsaga av Matti Nummensalo. Samspelet mellan människa och natur är central genom de flesta av dikterna i boken med undantag för ämnen som kärlek (och allt vad den kan innebära) och politik.

Trots att antologin känns rätt enformig till och från blir den aldrig tråkig. Stillheten och den försiktiga lekfullheten i poesin som smyckar boken ger en avkopplande stund som uppskattas.

Det är svårt att välja ut några favoritpoeter eller favoritdikter i boken eftersom den är så jämn och fungerar väldigt bra som helhet och jag avslutar den här recensionen med att citera några inspirerande rader av Kurt Högnäs i Österbottnisk dikt:

”Inte heller natten
gråter över sitt mörker
den bara sjunker sakta
in i sin självklarhet”