Aleisa Ribalta föddes i Havanna, Kuba 1971. Hon har bott i Sverige sedan 1998 och arbetar som lärare på en gymnasieskola i Helsingborg där hon undervisar i olika tekniska ämnen.

På fritiden är Aleisa poet och översättare och skriver alltid på spanska. Hon har översatt poeter som Elmer Diktonius, August Stringberg, Karin Boye och Edith Södergran från svenska till spanska.

Aleisa har publicerat diktsamlingarna Talud och Tablero på spanska. Hennes dikter har översatts till katalanska, engelska och svenska. Thomas Almqvist har nyligen översatt båda diktsamligar på svenska och den första, Branten är på väg att ges ut snart.

Aleisas poesi har även blivit publicerad i två antologier med kvinnliga poeter och hon har deltagit i Jönsköpings Poesifest, At the fringe och Platsens författare i Tranås, två år i rad.

Aleisa är dessutom ansvarig utgivare på förlaget Al Faro Ediciones och skriver på det digitala magazinet La Libélula Vaga (www.lalibelulavaga.com), där dikter publiceras från hela världen och tolkas på olika språk.

Hej på Dig Aleisa. Kan du berätta om ditt första möte med poesin och hur den blev en sån stor del av ditt liv?

– Det började ganska tidigt då min morfar älskade poesi och han läste dikter av José Martí för mig. Han var den största poeten på Kuba, vår egen nationella skald. Jag hade inte lärt mig att läsa, så jag gissar att jag var 3 eller 4 år gammal och fick lära mig dikterna utantill. Det var faktiskt kärlek i första ögonkastet och jag reciterade sedan dess hans poesi på alla skolavslutningar och blev en populär perfomer redan som barn. De använde mig i alla politiska sammamhag också och det var ganska tungt att uppleva som liten.

Min mamma är litteraturvetare och hade många diktsamlingar hemma och i tonårsåldern började jag att skriva, men gömde ganska mycket av det jag skrev och ville inte att folk skulle veta om det. Kanske jämförde jag allt jag skrev med det jag reciterade och såklart höll det inte måttet då.

Vad är poesi för dig?

– Det har säkert att göra med det jag berättade nyss, men för mig är poesin en ganska intimt möte och jag trivs mycket med att skriva, läsa eller uppträda live. Däremot är jag ganska blyg med publicering och är försiktig med att släppa nya diktsamlingar och har kastat bort mycket av det jag skrivit.

Jag ser poesin som terapi, ett sätt att avbelasta, ge ut känslor eller ventilera mina läsningar och tankar. Helt enkelt en modus vivendis, min egen livstil och ser oftast att det passar inte in i andras liv och relationer, så jag gömmer mig för det. Min hemlighet, helt enklet. Gillar mest att läsa andras poesi och ge ut andras verk. Är mycket hård mot mig själv, stenhård.

Du är snart aktuell med diktsamlingen Branten som Thomas Almqvist översatt från spanska till svenska. Hur poesinvänligt tycker du spanska språket är och hur känns det att läsa dina dikter på svenska?

– Branten är min första diktsamling på svenska och det var en ganska tufft att ”våga göra det”. Egentligen är det jag vill med boken att ha minne av mitt liv. Boken överraskade inte någon, men jag fick kämpa med mina egna känslor och demoner för att ta steget fram. Nu när rädslan har gått över lite kommer översättningen och det är som att föda på nytt, lika pirrigt i magen, men jag är i goda händer, Thomas är mitt fotfäste och jag lutar mig mot hans breda kunskaper och hans känsla för poesi.

Spanska är ett vackert språk som är mycket musikaliskt och har en bredd och ett poetiskt arv. En tradition som jag är stolt över. Jag älskar alla språk och har lätt för att lära mig. Älskar ord, fångar dem varje dag, lär mig nya och samlar på dem som om man samlar smycken, pärlor, värdefulla stenar. Så min skattkista är egentligen min verktygslåda som jag använder med lust och glädje.

Hur kommer det sig att Thomas Almqvist översatt dina dikter när du själv översatt dikter av t.ex Diktonius och Boye till spanska?

– På sociala medier är jag en poesiaktivist, delar mycket av det jag läser, interagerar med andra poeter, har skaffat nya poesivänner och sammarbetar med en del poeter. Jag är översättare på min fritid och en entusiast av svensk poesi och har fått flera vänner genom detta. Jag har haft Lars Gustavsson som vän i flera år och har t.ex även översatt hans poesi.

Strindberg, Boye och Diktonius har jag inte träffat, men jag känner mig som vän till dem med, fanstastiskt vackert språk och vilken ära att kunna bygga broar mellan två olika stora kulturområden – Norden och Latinamerika/Spanien.

I det offentliga forumet känner många varandra efter ett tag och så blev det även med Thomas Almqvist, genom beundran och interaktion fick vi kontakt. Vi klickade med varandra ganska snabbt, men Thomas var mycket upptagen i den perioden med eget jobb på bibblan och recensioner i tidningar plus alla översättningar, så det gick inte att få honom att översätta mina dikter då.

Jag fick vänta ganska länge med hans översättning och under tiden byggde vi upp en god vänskap med varandra. Vi träffades i somras i Tranås efter tre intensiva år med båda diktsamligarna och efter en rik samtalväxling blev böckerna färdiga.

Jag är både stolt och nöjd med Thomas översättningar och hade letat en hel del innan, men hade inte hittat någon bra översättare. Men nu är jag det.

Kan du berätta om dina diktsamlingar Talud och Tablero?

– Som sagt är Talud (Branten) ett mycket vågat steg, jag fattar inte ens att jag gjorde det när jag var 48 år gammal. Det blev lättare med Tablero (Spelbräda), fast det var också tuffare eftersom jag vågade vara mig själv och skriva med lekfullhet och upplevde en viss frihet jag inte hade i Talud, där jag var mycket oroligt för vad andra skulle tycka. Jag ville hylla mina läsare och inte göra någon besviken. Båda är på något sätt besläktade och handlar om exil, längtan, kärlek för naturen, träd, hav och såklart kärlek.

De skiljer sig en del i strukturen och tonen är mer experimenterande i den sista och jag letade fortfarande efter rösten, men var inte lika rädd som innan. Om Talud är ett hopp i intet så är Tablero en kortlek med läsaren, där vi spelar våra liv mot varandra.

Du har som sagt även ett förlag som heter Al Faro Ediciones och ett digitalt magazine vid namn La Libélula Vaga. Hur hinner du med allt?

– Sedan mina ungdomstider drömde jag om ett förlag. Men det är en annorlunda dröm att ha en sådan verksamhet än att köpa en bil, inte bara pengar och körkort behövs. Jag väntade på min tid, jag vet vad jag kan och inte kan. Så att ge ut och öppna vägen till läsarna var mitt mål. Det krävdes mycket tid och jobb och jag var beredd att ge det och att lära mig av andra.

Bokvärlden – hur man trycker och hur man binder, hur man designar inlaga och utlaga, presenterar och delar med sig någons verk är helt fascinerande och jag vill gärna vara med i hela den processen. Al Faro vill ge ut översättningar av svenska poeter på spanska och viceversa.

La libélula vaga (Den lata trollslädan) är mer lekfull och levande och är lite som min egna kaotiska dagbok, där folk skickar in dikter och jag väljer med hjärta och delar med mig. Jag trivs mycket bra med den interaktionen och har skaffat mig goda vänner därifrån också.

Avslutningsvis. Hur ser poesiscenen ut på Kuba? Har du bra koll på poeter och diktsamlingar därifrån fortfarande?

– Kuba reser med mig, där jag är. Jag tog med mig en del av min mammas diktsamligar, de gör mig sällskap och tröstar min längtan. Har aldrig släppt min kärlek för kubansk poesi. Läser, uppdaterar mig, kontaktar kubanska poeter och de kontaktar mig och hjälper att sprida vår värdegrund och vårt kulturella arv.

I Talud hyllar jag mina kubanska favoriter: Eliseo Diego, Lezama, Fina García Marruz, bland annat. Man måste veta var man kommer ifrån för att veta vart man ska. När jag är på Kuba läser jag gärna där, träffa vänner som är poeter och upplever gamla tider på ön. Det är såklart min plats på jorden och det kommer det alltid vara.

Scenen är delad och splittrad. Miami, Kuba, Spanien, olika städer i Europa och Asien och därför är ett digitalt magazine bästa stället att träffas. Vi har faktiskt gjort gigantiska videosamtal/poesiläsningar innan, medan och efter pandemin och det kommer vi att fortsätta med.

Jag är en samlare och lider av beroendeframkallande köpvanor när det gäller poesi, så när jag är på Kuba handlar jag så att hela väskan är fylld av böcker och det ger mig näring och glädje. Allt gott kostar!