Det här var en lite trixig debutdiktsamling, må jag säga. Fast på ett bra sätt.

Att läsa Postsanning av Matthis Kempe-Bergman var lite som att klättra upp för ett berg för mig.

Det var tungt och lite kämpigt till en början, men när jag väl kom upp till bergstoppen var det värt det.

Ekström & Garay skriver bland annat följande om Kempe-Bergmans diktsamling:

”Är det skogen som formar orden eller orden som formar skogen? Vad är sant i oroliga tider? Vet du vad du går på, bottnar i? Postsanning rör sig, steg för steg, inutifrån världen: ur språkfilosofi, vetenskapsstrider och författarens liv och våndor, via Joakim Berg, Tomas Tranströmer och Katarina Frostenson, mot en enklare och mjukare ordning.”

Jag har recenserat en hel del debutdiktsamlingar på sistone och har varit lite förvånad över den höga kvalitén som de flesta av verken innehållit och Postsanning är inget undantag. Kempe-Bergman diktar i Självkänsla:

”Tisdagar är klockor, maskiner, luncher
sömn

Jag repeterar, begriper, hanterar
kan

Så ibland öppnar jag luckan
till undertexten

För den går du ner och bort i:
ner i en tom, kliande mening
bort runt omkring”

Jag har mjuknat upp lite mer för intellektuell och filosofisk poesi på sistone och Postsanning känns lite som en frisk fläkt i tankeverksamheten. När jag läser Postsanning börjar det klia i min skalle på ett bra sätt.

Jag vill förstå vad poeten i fråga vill få sagt genom sin lyrik och med poesins verktyg öppnas fler dimensioner för att spegla djupet i ord som människan har vandrar med under en lång tid.

Fortsätter att läsa och Kempe-Bergman diktar vidare en bit in i Nobelpris utan sociologer:

”En lösning är
bara vara
starka svaga
nära
drömmar

Du kan bli du, men urjag finns bara som dån”

Skarpladdade rader blixtrar fram genom bokens sidor och den helhet som till en början kändes kaotisk får mer form och mening, desto mer jag tar del av dikterna i Postsanning. En inspirerande och tankeväckande diktsamling som ger mersmak.