Gungerd Wikholm från Karis är född 1954 och debuterade 1982 som poet.

Det senaste Gungerd har publicerat är översättningen tillsammans med Maria Tapaninen av Sirkka Turkkas dikter i urval ”En hund i strumpbyxor” (2015) och hon medverkade även med essän ”Att återbörda fiskarna till vattnet” om Tua Forsström i ”Poeter om poeter” (2017).

Gungerd har även medverkat i Nya Argus och Kiiltomato/Lysmasken.

Hej Gungerd. Vad är poesi för dig?

– Poesi är för mig något mer än enbart en litterär genre: poesin är ett förtätat sätt att se och uppleva. Det går att känna igen i olika genrer, i film, bildkonst, musik- något välbekant och samtidigt kanske ”nytt”. Det handlar om en medvetenhet om tid och rum, om ändligt och oändligt, som ger rymd åt ögonblicket. Språket är sammanflätat med innehållet men är ändå det allra viktigaste. Inte bara i poesi, utan i all litteratur.

Jag kräver inte förnyelse av det jag skriver eller läser, men det måste finns en lyster, en rytm, en smärta, en lust. Med åren ser jag allt mer poesi också i saktexter. I Folkskolans naturlära från 1940-talet: ”Vår viktigaste ljuskälla är solen. Kroppar, som själva utstråla ljus, kalla vi självlysande.” Påminner mig och andra om att en gång hörde humaniora och vetenskap ihop, liksom tanke och känsla. I dag finns en slagsida både i att överbetona tankens betydelse och i att reagera känslomässigt utan kunskap.

Hur kombinera fakta och fiktion? Hur föds lätthet när temat är tunga existentiella frågor? Hur undvika sentimentalitet men behålla känsligheten? Gunnar Ekelöf i sin diktsamling ”Strountes” (1955) talar om hur svårt det är att skriva riktigt bra strunt. Fast han behärskade ju det! ”När man kommit så långt som jag i meningslöshet/ är vart ord åter intessant”, skriver han , och ja, nästan varnar för ”det stora ordet jag”. När egot skymmer dikten är det dags att stanna upp.

Det egna och det kollektiva behöver varandra. Här kanske Italo Calvinos text i De osynliga städerna kan ge vägledning: Marco Polo i boken beskriver en bro, sten för sten och Kublai Khan, som han berättar för, vill veta vilken sten som håller bron uppe. Marco Polo svarar: ”Bron hålls inte uppe av den eller den stenen, utan av det valv de tillsammans bildar. Utan stenar finns det inte något valv”,

Du har ju gett ut en del diktsamlingar under årens lopp. Din debut ”Torplandet” kom ut 1982 och efter det har det blivit några fler böcker på 80 och 90-talet; bland annat ”Aria”, ”Ur vattnets arkiv” m.fl. Gick du lite i poetisk dvala efter 2000 eller vad hände?

– Jag skriver varje dag något: kanske bara en simpel anteckning i min dagbok, en inköpslista. Eller citat som ger litet vingkänsla och lust att själv skriva. Två manus är sedan många år under arbete, av och till. Jag publicerade sex diktsamlingar på 1980- och 1990-talen, den senaste egna diktsamlingen år 1999.

Sedan tog jobbet som kulturredaktör på Svenska YLE över – att samtala med författare från hela världen, och göra radioprogram om dem, var mycket intressantare än att sitta ensam i ett rum och försöka överträffa sig själv. Och framför allt: livet tog för många år framåt över den intensiva roll dikten haft : jag bildade familj,levandet kändes så fint och lyckosamt, att det inte fanns lust eller kraft att skriva så mycket.

Jag hade trott att jag alltid skulle kunna skriva för utgivning hur lätt som helst, men en dag var det inte mera så. Jag övergick till att skriva kritik, essäer ( bla. om Tua Forsström), till att översätta (Sirkka Turkka). I dag, när jag är pensionär från radiojobbet, har skrivandet igen blivit allt viktigare och är nog sedan barndomen min kärna, mitt fröhus.

Läser du mycket poesi nuförtiden och vad tycker du om utbudet av lyrik i Finland 2022?

– Ja, jag läser poesi, helst sådan som jag med nånslags ryggmärgskänsla söker mig fram till, men rör mig ändå mera i litteraturhistorien än i det aktuella för aktualitetens skull. Lorca, Rumi, Emily Dickinson. Genrelösa texter, essäer, engagerar, tex. Carl-Johan Malmbergs, om Mahler, om William Blake och den nu aktuella boken om Proust, Henrika Ringboms nyaste essäer ”av LJUSET för LJUSET”.

I bokutgivningen tycks poesin leva på sparlåga. De små förlagen får ta över angelägen litteratur medan de större främst ägnar sig åt prosa med flyt för den stora publiken.

Kan du berätta lite mer om ditt gamla arbete på Svenska Yle och litteraturen du tog dig an då?

– Jag jobbade på kulturredaktionen vid Svenska Yle från 1996 fram till pensioneringen år 2017 och ägnade mig inte då främst åt finlandssvensk litteratur, utan litteratur från Norden, Europa, övriga världen. Bla. poeterna Tomas Tranströmer från Sverige, Pia Tafdrup från Danmark, Adam Zagajewski från Polen och Les Murray från Australien var med i programmen.

Bland prosaisterna: Hertha Muller, Mircea Cartarescu och Mia Couto.

Varför tror du att människor verkar ha så svårt att ta till sig poesi?

– Hmmm…Den allmänna inställningen är underligt nog fortfarande högtidlig, räddhågset respektfull. Vilken skam
att inte förstå dikter! Då är det bäst att hänvisa till Gunnar Björling, som påpekade att det inte gäller att begripa, utan räcker med att gripa. Ja, helt enkelt vara öppen.

Avslutningsvis, favoritpoeter genom tiderna?

– Favoritpoeter? Frågan känns aldrig riktigt angelägen, men några som stiger upp i tankarna just nu: Gunnar Ekelöf, Eeva-Liisa Manner, Sylvia Plath, Odysseas Elytis… Han som skrev: ”allt jag älskar är alltid i sin början”.