Hej på dig Rosanna. Du har ju översatt några dikter av Larry Silván i en nyutgåva av hans dikter till förlaget Trombone i Sverige. Vad är dina känslor kring boken som heter Jag hoppas du också är vid sjön i natt och hur svårt var det att översätta hans poesi från finska till svenska?

– Är mycket mycket glad över att en nyutgåva av Silváns dikter utkommit. Senaste gången hans dikter utkom var 1989, vilket börjar vara en tid sedan. Finns många som intresserat sig för hans poesi men som inte haft möjlighet till att läsa på grund av att verken är slutsålda överallt. För mig är det viktigt att föra vidare hans dikter till nya läsare.

Jag kom i kontakt med redaktören och litteraturvetaren Erik Jonsson på grund av att vi båda är head over heels i Silváns diktstil. Jonsson hade i en tid redan arbetat på en nyutgåva och efter en pratstund frågade han mig om jag ville översätta de opublicerade finska dikterna till svenska. Läste genom den Silvánsamling som finns vid Åbo Akademis arkiv och satte i gång. Översatte ungefär 10 dikter och tre stycken fick komma med i utgåvan.

Vissa av dikterna var mer utmanande att översätta på grund av att Silván inte var grammatiskt korrekt på finska (vilket finskspråkig poesi sällan är.) Han hade ett par felstavade ord också och därför fick jag klura ut vilka ord han egentligen syftade på i vissa dikter. Kan ha med hans tvåspråkighet att göra hur han stavade och lade upp ordföljden i meningarna. Hans ordföljd var också var lite annorlunda från hur man brukar skriva på finska. Men egentligen var inte översättandet i sin helhet för utmanande eftersom jag tänker i en blandning på finska och svenska i huvudet, vilket mycket väl kan hända att Silván också gjorde.

Hans tematik är viktig för mig och den känns naturlig att läsa och skriva för mig. Det som kändes svårt var pressen av alla de som har en åsikt kring Silván som person och hur han presenteras.

Det mesta känns ju väldigt rakt på sak i Silváns poesi. Nästan som hans lyrik är högkvalitativ punk i poesiformat. Är det någonting som du tycker saknas i dagens poesiutbud i Finland?

– Ja och nej. Finlandssvensk poesi är överlag rätt fri och gör vad den vill. Den rikssvenska poesin är mer trendsökande och den poesi som blir populär i Sverige går ofta i fotspår av större genrer (exempelvis språkmaterialismen och postmodernismen var mycket större i svensk poesi än vad den var i den finlandssvenska.)

Skulle säga att nästan varje utgiven finlandssvensk poet har haft åtminstone en dikt där de är punkiga. Men det som Sverige har mer av är utsagda punkiga poeter som skriver flera böcker i sådan tematik, finlandssvenska sådana är färre. Eftersom svenska språket naturligt är större i Sverige finns det fler alternativ och riktningar på sidan om de större förlagen, estradpoesin är större och punkigare exempelvis än här.

Har du bra koll på finsk poesi annars? Vad skulle kunna säga om inriktningen inom den i nutid?

– Finskspråkig poesi är just nu extremt experimentell. Väldigt lite poesi blir utgiven på de större förlagen Otava, Teos, WSOY nuförtiden, om man jämför med hur mycket som kom ut för 30 år sedan dvs. På grund av att de större förlagen inte ger ut lyrik är det de mindre förlagen och egenutgivningen alltmer populära.

Med egenutgvning kommer en större frihet, vilket också givit en större bredd i formaten av poesi. Skulle säga att metalyrik, flick- och kvinnoskapets gränser, extremt talspråklig poesi och barnlyriken är i stort fokus i den finska lyriken just nu.

Det här är en fråga som jag återkommer till rätt ofta i mina intervjuer, eftersom jag tycker att det är rätt viktigt att diskutera om. Varför tror du så många poeter har tagit livet av sig (ink. Silván) genom historien?

– Jaa-a, svår fråga. Med en stereotyp blick har poeter varit mer psyskiskt sjuka, haft sämre med pengar och varit mer introverta än andra skribenter. Om det sedan i praktiken och statistiskt stämmer är en annan fråga. Den lidande poeten är något som romantiserats så stort att poetens roll fortfarande dras med den bilden. Det är inget romantiskt, det är sorgligt och något vi misslyckats med som samhälle.

Hur går det med ditt eget diktandet nuförtiden?

– Jag skriver på ett par dokument men är oklart om det blir till böcker. Är mitt i skrivprocesser och tar inte ut något i förväg. Viktiga teman för mig just nu är journalistiskt språk, klassfrågor, könsidentitet, humor och småstadsmentalitet.

Det har ju gått bra för dig ända från start med din egen poesi. Först fick du ju mycket uppmärksamhet för Strömsöborna (2019) och även för din senaste diktsamlingen Republikens president. Hur har all positiv feedback påverkat dig?

– Skulle säga att jag blivit hårdare, men mjukare samtidigt. Bättre på att ta emot kritik och tolkningar, men samtidigt mer öppen för olika typers människor. När jag debuterade skulle jag ha vägrat tala med en person som studerat vid Hanken på grund av min ideologiska ensidighet exempelvis.

Som yngre trodde jag dessutom att kändisskap var något eftersträvansvärt. Nu idag blir jag mycket obekväm när för mig okända personer kommer och berättar i fyllan vad de tycker om mig. Svår roll att inte blanda in i sin privata pesonlighet och tackar därför nej till intervjuer ibland bara för att få känna mig som min egen.

Beröm kan driva en till vansinne och jag har börjat dra tydligare gränser kring vem som står framför offentligheten och vem som äter karkki hemma.

(Författarfoto: Niklas Sandström)

(Cafébild från Pixabay)