Tiden kommer och tiden går och tiden drejar mänskligheten i olika format och former. Samma sak gäller med oss poeter. Tänk bara för nåt sekel sen, när hovpoeter fick betalat i vintunnor runtomkring i Europa för att skriva och recitera poesi i slott och rikemanshus.

Idag har diktandet uppnått en renässans tack vare internet. Folk har väl aldrig diktat så mycket som i nutid. Förr i tiden kunde ju människor knappt skriva (iaf inte de fattiga) och det fanns ju inte mycket att läsa. Idag hittar jag hundratals, ja säkert tusentals eller fler – twitterpoeter som sprayar cyberrymden med minimalistisk lyrik.

Det är som poesin försöker hinna ikapp människan för att klä oss med ett djupare språk, som kan nå läsaren på fler plan – En vacker utvecklig i vår kommunikation med varandra.

Att folk gör någonting mer av bokstäverna och det som finns därbakom, än att bara passivt använda utnötta fraser i sin dialog med omvärlden.

Kvalitén då? Är det inte bara elitpoeternas poesi som borde få synas på nätet som i böckernas värld förr i tiden? Orkar vi verkligen läsa dikter som förmodligen redan skrivits minst 100 gånger tidigare, fast skickligare skrivet än nån nykläckt twitterpoet som försöker hitta sin poetiska röst?

Nå, man behöver ju inte läsa allt man kommer över. Men för min egen del, så har jag nog hittat en hel del guldkorn bland gruset på internet.

Jag är bara tacksam över att lyriken är på modet och att människor gör nåt riktigt vettigt av sin tid – som att dikta t.ex.

(Bild från Pixabay)